Den vilsekomne turisten trodde att den hungriga vargen skulle äta upp honom levande: vargen gick långsamt fram till honom, satte tassarna på hans bröst, började nosa på hans ansikte och hals – och sedan gjorde den detta… 😱😱
Mot kvällen insåg turisten med fasa att han hade gått vilse i den enorma skogen. Det fanns ingen täckning, telefonen hade slutat fungera för länge sedan, och vännerna han vandrat med hade försvunnit ur sikte.
Flera gånger försökte han hitta den välkända stigen, men det var lönlöst — alla träd såg likadana ut, mörkret föll, och det fanns inte minsta tecken på en väg. När krafterna började ta slut bestämde han sig för att stanna och vila lite.
Solen hade för länge sedan gått ner bakom horisonten, och skogen låg insvept i kyla och tystnad, bara avbruten av knakande grenar och ett avlägset morrande.
Luften var fuktig och iskall, fingrarna domnade bort och tänderna skallrade av köld. Rädslan började sakta ta över — den där klibbiga, förlamande rädslan när man inte vet vart man ska, inte vet vad man ska göra, och till och med är rädd för att ropa, för man vet inte vem som svarar först — en människa eller ett djur.
Han gick snubblande fram över rötterna tills han halkade och föll ner i en smal bäck. Det iskalla vattnet brände huden, kläderna fastnade mot kroppen, och andan gick ur honom.
Han tog sig upp på stranden, skakade av köld och insåg att han varken hade torra kläder eller styrka kvar att gå vidare. Han föll ner på marken och förstod — det var slutet.
Men just då hördes ett kraftigt ylande alldeles i närheten. Det var så nära att det kändes som om djuret stod bakom honom. Turisten vände långsamt på huvudet och stelnade till. Bakom honom stod faktiskt en varg — enorm, mörk, med glänsande päls och ögon som glödde i skymningen. Bakom den skymtade små silhuetter — vargungar.
Mannen gjorde det enda han kunde komma på — han lade sig på rygg och låtsades vara död. Han låg stilla, försökte att inte röra sig, inte andas, inte titta. Vargen gick närmare, satte tassarna på hans bröst och började nosa på hans ansikte, hals och händer.
Han kände det varma andetaget, hörde det tysta frustandet.
— Det är slut… den kommer äta upp mig levande, hann han tänka.
Men just i det ögonblicket gjorde vargen något helt oväntat, något som fick mannen att bli stum av chock 😱😲
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Plötsligt började vargen gny tyst, lade sig bredvid honom och… började slicka hans händer. Sedan hans hals, sedan hans ansikte — som om den ville kontrollera att han fortfarande levde. Vargungarna kom närmare och började härma moderns rörelser.
Mannen trodde inte sina ögon. Han låg orörlig, medan djuren verkade omfamna honom, tryckte sina varma kroppar mot hans. Vargen lade sig nära honom, andades tungt men lugnt, och värmde honom med sin kropp.
Han märkte inte ens när han somnade av utmattning. Vargens värme spred sig genom kroppen, rädslan försvann, och han somnade.
När han vaknade på morgonen sken solen redan mellan trädens grenar. Vargen var borta. Först trodde han att allt som hänt under natten bara hade varit en dröm eller feberyra.
Bara tassavtrycken i den fuktiga jorden och några mörka tofsar av päls påminde honom om att det faktiskt hade hänt på riktigt.
