Eleverna retade den nya lärarinnan, försökte få henne att gråta – men några minuter senare hände något oväntat 😢😲
I årskurs 10 hade det länge saknats en fast lärare i litteratur. En gick på föräldraledighet, en annan klarade bara en månad. När Anna dök upp – ung, lugn, prydlig – utbytte eleverna blickar:
”En till… Hon stannar nog inte länge.”
Den första lektionen började med ett test.
– Så, öppna era skrivböcker… började läraren.
– Vi har inte med oss några! ropade någon från bänkraden längst bak. Skratt.
– Kanske du ska presentera dig först innan du börjar undervisa? sa en annan sarkastiskt.
– Okej. Anna… sa hon lugnt.
– Parfym från förra seklet, och glasögon som min mormor! – skrattet blev högre.
Någon spelade upp ljudet av en åsna från mobilen. Klassen brast ut i skratt. Medan hon stod vid tavlan och förklarade, kastade en elev ett pappersflygplan mot hennes rygg.
Läraren vände sig om.
– Kommer du att börja gråta och springa iväg som den förra? viskade någon, tillräckligt högt för att hon skulle höra.
Någon gäspade demonstrativt och tappade sin lärobok på golvet. De andra hängde på – böcker föll, stolar gnisslade, och någon satt öppet och scrollade TikTok på sin surfplatta.
Då satte sig Anna oväntat på kanten av katedern och sa tyst, nästan vardagligt… Hela klassen tystnade av hennes ord… Fortsättning i första kommentaren 👇👇
– Ni vet, jag har inte alltid varit lärare. För exakt ett år sedan jobbade jag på en onkologisk avdelning för tonåringar. De var i er ålder. Några drömde bara om att få ta studenten. Allt var viktigt för dem: böcker, dikter, bara att få prata.
– En kille, 17 år. Diagnos – sarkom. Vi läste böcker högt tillsammans, eftersom han inte längre kunde prata själv.
Klassen blev lite tystare.
– Han höll i boken även när fingrarna inte längre lydde. Han sa till mig: ”Synd att jag inte tyckte om att läsa tidigare. Nu skulle jag ge allt för att bara… få sitta på en vanlig lektion. Utan dropp.”
Tystnaden lade sig.
– En annan flicka på rummet bredvid – fortsatte läraren – drömde om att få gå i skolan. Bara att få sitta i ett klassrum på riktigt. Ni, grabbar… ni lever deras dröm, men beter er som om livet är skyldig er något.
– Jag tänker inte tycka synd om er, och jag tänker inte be er. Jag vet vad det här är värt. Och om ni vill ta reda på det – fortsätt som ni gör.
Hon reste sig, rätade till högen med skrivböcker, justerade sina glasögon och öppnade klassboken. Resten av lektionen hördes inte ett ljud i klassrummet.
