En 8-årig skolpojke bar sin vintermössa i 40 dagar under sommarvärmen utan att ta av den: skolsköterskan blev förskräckt när hon äntligen tog av mössan 😱😱
Vädret förändrades snabbt och temperaturen steg till trettio grader. På skolans gård sprang barnen omkring i t-shirts och shorts.
Sofia, skolsköterskan, stod i korridoren och gjorde en rutinundersökning. Den dagen fångade en elev hennes uppmärksamhet direkt.
Han hade på sig långa mörka byxor, en tjock jacka och… en stickad vintermössa. Precis den som han hade burit hela vintern. Samma modell, samma noppor på trådarna. Mössan satt nerdragen ända till ögonbrynen.
Sofia rynkade pannan.
— Hej, älskling, sa hon mjukt när han kom in i rummet. — Det är varmt… kanske vill du ta av dig mössan?
Pojken ryggade tillbaka. Han höll i mössan med båda händerna som om han var rädd att den skulle tas ifrån honom med våld.
— Nej tack, mumlade han. — Jag… jag måste ha den på mig.
Sofia pressade inte på. Hon gjorde undersökningen tyst, men i sitt inre växte oron. Pojken var spänd och ryckte till varje gång mössan rörde sig ens en millimeter. Som om något hemskt gömde sig därunder.
När sköterskan äntligen tog av mössan blev hon helt förskräckt över vad hon såg 😱😱
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Senare, vid lunchen, gick hon fram till hans klassföreståndare.
— Jag är också orolig. Han har haft på sig den här mössan varje dag sedan sportlovet. Före det aldrig. På idrotten fick han ett utbrott när tränaren bad honom ta av den. Vi bestämde oss för att inte bråka mer om det.
Sofia nickade. Det gick inte ur hennes huvud. På kvällen ringde hon numret som stod i medicinska journalen.
— God kväll. Det är skolsköterskan från din sons skola.
— Han är inte sjuk, avbröt en manlig röst. — Vi är inte de som springer till doktorn för småsaker.
— Jag har märkt att han fortfarande bär sin vintermössa trots värmen. Kanske är han känslig i hårbotten? Eller något annat?
Det blev en lång tystnad. Sedan:
— Det är ett familjebeslut. Det är inte ert ärende. Han vet att han måste ha den på sig.
— Jag såg också en fläck på mössan. Den ser ut som blod. Har han fått skador?
— Små skråmor. Vi klarar oss själva. Utan er hjälp. Ring inte igen.
En vecka senare rusade klassföreståndaren in på skolsköterskemottagningen med oro i ansiktet.
— Han har fruktansvärt ont i huvudet, viskade hon. — Han håller sig för huvudet, vinglar och säger nästan ingenting.
Pojken satt på britsen, blicken mot golvet, händerna tryckta mot huvudet.
— Älskling, lyssna på mig, knäböjde Sofia framför honom. — Jag måste titta. Vi stänger dörren, ingen ser.
Han svarade inte. Bara darrade. Sedan viskade han:
— Pappa förbjuder mig att ta av den. Han blir arg. Och min bror sa… om någon får reda på det — kommer de ta mig bort. Det är mitt fel.
Sofia suckade djupt och tog på sig handskar.
— Du har inte gjort något fel. Låt mig hjälpa dig, snälla.
Han slöt ögonen och nickade tyst.
När hon försiktigt drog i mössan skrek pojken till.
— Den sitter fast… det gör ont…
Lösning, bandage, antiseptika. Sofia arbetade långsamt och mycket försiktigt. Mössan släppte motvilligt, som om den vuxit fast i huvudet.
När hon äntligen tog av den frös båda kvinnorna till.
Under mössan fanns inget hår. Bara brännskador. Tiotals. Djupa, runda, variga. Vissa färska, andra läkta. Cigarettränder. Sårig, sammanvuxen och inflammerad hud.
— Herregud… andades de ut och täckte munnen med handen.
Pojken satt stilla med slutna ögon.
— Pappa sa att jag varit olydig, viskade han. — Och min bror köpte mössan så att ingen skulle märka… Han sa att det skulle gå över…
Samma kväll hämtade polisen pappan. Läkare undersökte pojken på sjukhuset. Han placerades på en säker plats.
