En äldre kvinna plockade svamp i skogen och råkade falla ner i ett enormt hål: hon kämpade desperat för att ta sig upp, tills hon lade märke till något skrämmande i jorden 😨🫣
Kvinnans pension var liten, och för att inte svälta ihjäl hade hon kommit på ett litet sätt att tjäna pengar — varje morgon gick hon ut i skogen för att plocka svamp, bar hem flera hinkar, sålde en del på marknaden och torkade eller stekte resten till sig själv.
Den dagen var varm och solig, och efter regnet lovade det att finnas gott om svamp. Kvinnan gick längs den välbekanta stigen, till de platser som hennes avlidne man en gång hade visat henne. Korgen fylldes snabbt med fina stensoppar, och hon kände sig lättare till sinnes. Doften av fuktig mossa, fågelsången — allt påminde henne om hennes ungdom.
Utan att märka det gick hon djupare in i skogen, under en gammal, bred gran, där hon fick syn på en enorm vit svamp. Hon tog ett steg mot den, men plötsligt gav marken vika — ett knak hördes, och kvinnan föll rakt ner. Fallet var kort men hårt — stöten mot den fuktiga jorden slog luften ur henne.
Hon befann sig i en djup grop, vars väggar långsamt rasade ner av den lösa jorden. Hon försökte ropa, men rösten dog bort i skogens tystnad. Hon försökte klättra upp — men väggarna var hala, och varje gång hon grep tag i en rot eller ett grässtrå slets det loss ur händerna på henne. Då såg hon något fruktansvärt i den våta jorden och skrek av skräck 😲😱
👉 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Kanske hade tio minuter gått när hon märkte att en av gropens väggar såg annorlunda ut — jorden där var mörkare, fastare, som om den hade packats ihop.
Kvinnan kröp närmare och såg plötsligt något vitt i marken. Först trodde hon att det var en sten. Hon drog fingret över det och ryckte till: det var ett ben. Ett mänskligt ben.
Hjärtat började bulta hårt. Med darrande händer började hon gräva bort jorden — och under det fuktiga lagret dök ett ansikte upp. Ett mansansikte, dödsblekt, med insjunkna ögonhålor.
Håret hade nästan ruttnat bort, men kragen på skjortan och en rostig knapp syntes fortfarande — bekant på något sätt.
Kvinnan skrek till och ryggade tillbaka. Det var ansiktet på hennes granne — mannen som hade försvunnit ett år tidigare. Hela byn hade letat efter honom, men han hittades aldrig. Då hade man sagt att han rest till staden och lämnat sin fru.
Nu förstod hon — han hade legat här hela tiden, under jorden. Och hålet hon hade fallit i hade bildats för att marken ovanför kroppen med tiden hade sjunkit ihop.
Kvinnan stod orörlig, oförmögen att skrika eller röra sig. Skogen omkring henne hade blivit kusligt tyst. 🌲
