En gammal kvinna i slitna kläder gick in på en lyxig restaurang, och folk började skratta åt henne och försökte få henne att lämna – men då hände något oväntat 😨😨
Klockan var sju på kvällen. En äldre dam närmade sig dörren till stadens dyraste restaurang.
Hon bar en nött grå kappa med en saknad knapp, en enkel ullmössa och gummistövlar. Det såg ut som om hon hade gått fel. Inne på restaurangen rådde en helt annan stämning: män i smoking, kvinnor i aftonklänningar, kristallglas, levande ljus och dofter av utsökta rätter.
Så snart kvinnan klev in genom dörren hördes viskningar vid borden. Någon himlade med ögonen, någon fnös:
— Vad gör den där hemlösa här?
Servitrisen kom fram med ett stelt leende, granskade kvinnan från topp till tå och sa:
— Tyvärr, vi har inga lediga bord.
Men det var uppenbart att flera bord stod tomma.
Kvinnan var på väg att vända om och gå, men då kom en annan servitör fram – en ung man med vänliga ögon.
— Varsågod och sitt, sa han och drog ut en stol åt henne. — Vi har alltid plats för en gäst.
Den gamla damen såg lite förvirrad ut men nickade tacksamt. Hon tog av sig kappan och hängde den försiktigt över stolsryggen. Hon satte sig. Men då hände något mycket oväntat 😢😨 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Den unge mannen räckte henne menyn. Efter en minut sa hon lugnt:
— Jag skulle vilja ha anka med granatäpplesås, en krämig soppa på karljohansvamp… och ett glas gott rödvin.
Servitören höjde försiktigt ögonbrynen:
— Ursäkta, frun, men… vi är ganska dyra här.
Den gamla damen log svagt.
— Jag vet. Jag har sparat de här pengarna i många år. Allt har gått till mina barn och barnbarn. Jag har hjälpt, försakat mig själv, lagt undan. Men de har för länge sedan glömt vem jag är. De svarar inte på mina samtal. Några har till och med bett mig att inte komma utan förvarning.
Hon tystnade, såg ner på bordet. Sedan fortsatte hon:
— För inte så länge sedan sa läkarna att jag har cancer. I ett sent stadium. En vecka, kanske en månad kvar. Jag tänkte: om detta är slutet – så förtjänar jag åtminstone en gång i livet att känna mig som en människa. Inte en börda. En gäst. Bara en kvinna som kan unna sig en middag som i en film.
Den unge mannen stod tyst bredvid henne. Hans ögon glänste. Han nickade sakta:
— Då ska det bli den bästa middagen i ditt liv. Jag lovar.
Han gick, och när han kom tillbaka hade han inte bara med sig hennes beställning, utan också en dessert ”från köksmästaren” och ett glas av det dyraste vinet i hela restaurangen.
Hela kvällen åt hon långsamt, med njutning. Hon lyssnade på livemusik. Till en början tittade gästerna undrande på henne, men sedan slutade de helt att lägga märke till henne.
