En kvinna tog genast två sittplatser på bussen, och när en ung kille försökte sätta sig på den lediga platsen blev det ett riktigt bråk 😲😥
Förort. Morgon. Centralort.
Bussen var fullpackad. Luften var som i en ångbastu, det fanns verkligen inga platser.
Jag klev på vid hållplatsen vid den gamla affären och såg en ledig plats vid fönstret. På grannsätet satt en kvinna i femtioårsåldern, kraftig, med målade läppar, en stor plastpåse i knät. Bredvid — tomt.
Jag böjde mig fram och frågade artigt:
— Ursäkta, är det här ledigt?
Kvinnan grimaserade som om jag bett henne sälja sin själ:
— Upptaget!
— Och vem sitter här?
Hon viftade bort som för att skrämma bort en fluga:
— Det är inte din sak. Jag vill lägga min väska här!
Folk började titta på varandra, och jag stod chockad. Vilken rätt hade hon?
Jag satte mig. Tyst. Försiktigt. Jag knuffade inte, rörde inte vid henne. Jag tog bara den lediga platsen.
Och då började det.
— Vad håller du på med, ohyfsade idiot?! Jag sa ju att det är upptaget!
— Ingen sitter här, det finns inga saker heller. Ser du inte att det inte ens finns plats att stå i bussen? Jag talar lugnt.
— Jag vill inte att du sitter bredvid mig! Jag har betalat biljett, jag HAR RÄTT!
— Är du säker? Har du betalat för två biljetter?
Hon tvekade. En sekund. Sen skrek hon högt för hela bussen:
— Det är inte din sak! Försvinn, idiot!
En röst bakifrån:
— Fru, ha lite anständighet…
— Lägg dig inte i! — skrek hon. — Jag vill sitta ensam.
Men då hände något mycket oväntat, och kvinnan reste sig och gick av vid en annan hållplats än sin egen. Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Konduktören kom fram. Självsäker, med minen av någon som varit med om det här förr.
— Vad händer?
Kvinnan började skrika:
— Han satte sig! Jag bad honom att inte göra det! Jag mår dåligt! Jag är ensam hela vägen!
Konduktören, bestämd:
— Visa din biljett.
— Varför?
— För att om du bara har en biljett, har du bara en plats. Folk står i gången.
Kvinnan började rota i sin väska och tog fram en biljett. En enda. Standard.
— Inga klagomål, — sa konduktören. — Mannen får sitta. Vill du åka ensam, betala för en till plats eller kliv av. Taxi är din rätt.
— Jag ska klaga! — skrek kvinnan.
— Klaga då. Under tiden följer vi reglerna.
Bussen livades upp:
— Precis!
— Få nog av sådana!
— Respekt måste vara ömsesidig!
En gammal man från baksätet mumlade:
— Hon har inte högt blodtryck, hon sätter bara press på nerverna.
Kvinnan hoppade upp, höll påsen hårt mot bröstet som en skyddsväst och stod demonstrativt i gången. Hon tittade ut genom fönstret, andades tungt. Platsen var ledig.
Jag flyttade mig inte. Jag fortsatte bara resan. Utanför flög träden och stolparna förbi. Folk slappnade av. Några somnade, andra viskade.
Och jag tänkte: konstigt — så mycket plats runt omkring oss, men så lite respekt.
