En schäferhund tiggde mat av människor och gick sedan iväg med en påse i munnen: en dag bestämde vi oss för att följa efter honom och såg något konstigt 😨🫣
Vi lade märke till den här schäferhunden för några veckor sedan i en stadspark. Varje dag dök han upp ungefär vid samma tidpunkt, ovårdad men med kloka, uppmärksamma ögon. I munnen bar han en gammal papperspåse, och han tittade på människor med en nästan bedjande blick. Många tyckte synd om honom och lade bröd, korv eller bullar i påsen.
Men det märkliga var att hunden själv inte åt något. Så fort han fick maten gick han genast vidare utan att stanna, och försvann djupare in i parken bland träden.
Till en början brydde vi oss inte så mycket, men sedan blev vi nyfikna. Vart tog han med sig all den där maten? Varför åt han inte själv, när han såg så hungrig ut? Till slut tog nyfikenheten över och vi bestämde oss för att följa efter honom.
Den kvällen följde vi efter schäferhunden, och det vi såg chockade oss 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Han slingrade sig länge längs krokiga stigar och svängde sedan av mot ett gammalt, sedan länge övergivet hus i utkanten av parken. Genom de ruttna fönstren och det rasade taket kunde man se att någon var där inne.
Hunden gick in med påsen i munnen, och vi hörde en svag mansröst.
När vi kikade in såg vi en mager man med utmärglat ansikte, benet dåligt omlindat med trasor, och han rörde sig med stor möda.
Schäfern gick fram till honom och försiktigt hällde ut all maten ur påsen framför hans händer. Mannen tittade på honom som om han såg sin enda vän i världen.
Mannen berättade för oss att några veckor tidigare, en natt, hade han sett ett gäng herrelösa hundar attackera denna schäferhund.
Han hade vågat ingripa och skrämde bort dem, men en av hundarna hann bita honom illa i benet. Sedan dess kunde han inte gå ordentligt, och eftersom han inte hade någonstans att bo hade han tagit sin tillflykt till det övergivna huset.
Schäferhunden, som om han förstod att mannen inte kunde skaffa mat själv, gick sedan dess till människor med påsen och bar all mat till honom. Själv åt han inte en enda smula, utan gav allt till sin räddare.
Vi blev alla rörda. Vi hjälpte mannen ut ur det övergivna huset, tillkallade läkare, tog hand om hans sår och ordnade tillfälligt boende åt honom.
Till schäfern köpte vi en stor säck hundmat och gav honom vatten och mat. För första gången på många dagar tillät han sig själv att äta.
Men under hela tiden vi var där lämnade han inte mannens sida en enda gång.
