En sjuårig pojke kom varje dag till sin mammas grav och grät länge, men sedan fick folk reda på att kvinnan som var begravd där inte var hans mamma 😱😱
I utkanten av en liten stad, bakom de gamla smidesjärnsgrindarna till kyrkogården, började förbipasserande allt oftare lägga märke till samma pojke. Varje dag, exakt klockan tre på eftermiddagen, dök han upp — mager, i en sliten jacka som inte passade årstiden. Han gick självsäkert, som om han kunde vägen utantill, gick runt de andra gravarna och stannade vid en — där det fanns ett foto på en ung kvinna.
Pojken var ungefär sju år gammal. Han satte sig på knä, smekte den kalla marmorn och började prata. Ibland viskade han, ibland brast han ut i gråt.
— Mamma… mamma, jag är här igen. Hör du mig?.. Jag fryser. Jag är rädd. Ingen älskar mig där…
Och sedan:
— Varför gick du?.. Jag orkar inte vara ensam längre… Varför väntade du inte på mig?..
Den gamla damen som ofta sålde blommor vid ingången grät när hon hörde honom. Vaktmästaren försökte prata med honom, men pojken sprang iväg utan att säga ett ord.
Alla var säkra på att det var hans mamma, och att han var föräldralös, kvar hos en far som tydligen inte tog väl hand om honom.
En kväll, när det duggregnade och pojken ändå kom, helt genomblöt, orkade vaktmästaren inte längre. Han ringde polisen och socialtjänsten.
— Han är ensam varje dag… Jag orkar inte se honom gråta här längre… Vem ansvarar för honom? Var är hans pappa?..
Polisen kom snabbt. Pojken stod vid graven, med kinden tryckt mot stenen. Han gjorde inget motstånd. Han stirrade tyst på en punkt. När de skulle ta med honom ropade han plötsligt:
— Nej! Ta inte med mig! Jag måste berätta för henne att jag hittade en leksak idag! Att jag saknar henne! Hon väntar på mig! Jag lovade att jag skulle komma!..
— Vem är hon? — frågade en kvinna från socialtjänsten mjukt.
— Mamma… min mamma…
Men sedan fick polisen reda på den hemska sanningen om pojken: kvinnan som var begravd där var egentligen inte hans mamma 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Pojken hade ingen mamma. Åtminstone inte den vars grav han brukade besöka. I själva verket bodde han på ett barnhem sedan han var tre år gammal. Hans riktiga mamma övergav honom direkt efter födseln, och pappan är okänd.
Kvinnan han besökte varje dag var en volontär som ofta kom till barnhemmet, pratade länge med pojken, tog med böcker till honom och kramade honom.
Det var hon som påbörjade adoptionsprocessen. Pojken visste om det — för första gången trodde han att någon kunde älska honom. Att han skulle få ett hem.
Men två dagar innan pappren skulle skrivas på omkom kvinnan i en bilolycka. Man sa till pojken att hon inte kunde komma mer.
Pojken fick reda på var hon var begravd och började rymma från barnhemmet varje dag — bara för att berätta för henne hur mycket han saknade henne.
Han behövde en mamma.
