En tonåring såg en liten flicka som satt på asfalten och grät: han bestämde sig för att gå fram till henne, men då hände något oväntat 😲😲
10-årige Mark älskade att vara vid tågstationen. Den här bullriga, livliga delen av staden kändes speciell för honom. Ibland gick han dit med vänner, men oftast ensam. Han tyckte om att sitta på bänken vid spår tre, göra sina läxor eller bara titta på tågen som försvann i fjärran, medan han drömde om framtida resor.
Den dagen började som vanligt. Mark hade satt sig på sin vanliga plats när han plötsligt såg något märkligt — alldeles intill, vid en lyktstolpe, satt en liten flicka på asfalten. Hon var kanske fyra eller fem år gammal. Hon höll hårt i en nallebjörn och grät förtvivlat, utan att bry sig om någon runtomkring.
Mark blev osäker, men bestämde sig för att gå fram – och då hände något oväntat 😲😲 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
– Varför gråter du? Är du ensam?
Flickan svarade inte, bara skakade på huvudet och höll ännu hårdare om sitt gosedjur. Han satte sig ner bredvid henne:
– Har du gått vilse? Vad heter du?
– Sara… – viskade hon. – Jag var med mamma… hon gick för att köpa biljetter och sa åt mig att vänta här. Men hon har inte kommit tillbaka…
Mark rynkade pannan. Han hade varit på stationen i över en halvtimme, men hade inte sett någon kvinna med barn.
– Vet du din mammas telefonnummer?
Flickan nickade och dikterade det snyftande.
Mark tog fram sin gamla knapptelefon ur ryggsäcken – hans föräldrar hade gett honom den ”för säkerhets skull”. Han slog numret. Några signaler gick fram. Sedan svarade någon.
– Hallå? – en kvinnas röst, orolig.
– Hej. Eh… jag hittade din dotter. Hon är på stationen, vid spår tre. Hon är ensam och gråter.
– Herregud! – kvinnan nästan skrek. – Jag gick bara en minut för att köpa biljetter, och när jag kom tillbaka var hon borta! Jag springer runt på stationen, jag har larmat vakterna!
– Hon är här. Allt är lugnt, – sa Mark. – Jag är med henne.
Bara några minuter senare kom kvinnan springande, andfådd, med telefonen i handen och tårfyllda ögon. Hon kastade sig om sin dotter och upprepade: ”Förlåt mig, älskling… förlåt…”
När allt hade lugnat sig lite, tittade kvinnan på Mark:
– Tack. Jag lämnade henne bara en sekund – och hon måste ha gått åt fel håll… Det är hemskt. Tänk om du inte hade varit här… tänk om hon hade gått ut på spåret… Tack. Du är en hjälte.
Mark ryckte bara på axlarna. Han kände sig lite generad, men inombords kände han ett nytt, varmt skimmer.
