Fången bad att få se sin hund innan avrättningen: på morgonen öppnade vakterna celldörren och stelnade av fasa 😲😱
År 1947 inträffade en händelse i stadens fängelse som ingen någonsin har glömt.
I cell nr 3 satt en fånge som bara hade några dagar kvar att leva. Han hade dömts skyldig till landsförräderi, även om han ända till slutet hävdade att han var oskyldig. Men ingen ville lyssna på honom.
Den 16 september skulle han ta farväl av denna värld inför allmänheten.
Den sista natten gick en vakt in i cellen. På det kalla golvet, med armarna kring knäna, satt mannen och skakade av kyla och förtvivlan.
— Hej, vakna, — sade vakten. — Du har en sista önskan.
— Släpp mig fri. Jag är ingen förrädare…
— Det kommer inte att ske. Tänk på något annat: mat, vin, präst…
Fången höjde sina tårfyllda ögon:
— Min sista önskan är att få se min schäfer. Jag vill säga adjö till honom.
Vakten rynkade pannan, men efter en lång stunds tvekan gick han med på det.
En timme senare fördes hunden in i cellen. Så snart den såg sin husse kastade den sig över honom, viftade på svansen, hoppade, slickade hans händer. Mannen kramade honom så hårt, som om han fruktade att detta skulle bli den sista omfamningen. Han smekte honom, tryckte ansiktet mot pälsen och grät tyst.
Hunden stannade hos honom hela natten i cellen, men på morgonen, när vakterna kom för att hämta fången, såg de något fruktansvärt 😱😲 Fortsättningen i första kommentaren 👇👇
Några minuter fick de vara tillsammans. Natten gick. Hunden låg vid hans sida och släppte ingen nära.
På morgonen, när de kom för att hämta mannen, stelnade vakterna. Han låg på golvet utan andning, och bredvid honom, med nosen tryckt mot hans bröst, låg schäfern. Den vägrade flytta sig och morrade åt alla som försökte komma nära.
Senare sade man att hans hjärta inte orkade längre. Men hela staden mindes något annat: den trogna hunden som i det sista ögonblicket värmde sin husse och inte lät någon störa deras avsked.
Mannen lämnade denna värld inte som en förrädare, utan som en trofast vän med ett gott hjärta.
