Grannen på tåget matade sin mops med min mat utan tillstånd: jag var tvungen att hämnas på den fräcka grannen och hans hund 😲🤔
I min sovvagnskupé reste en man med en mops i en transportbur. Mopsen skällde högljutt innan avgång, lugnade sig sedan en stund, men ungefär en halvtimme efter att tåget lämnat stationen började han dra till sig uppmärksamhet igen – genom att skälla och röra sig rastlöst i buren. En äldre dam kunde inte hålla sig:
– Jag orkar inte mer. Gör något åt din hund!
Ungefär fyrtio minuter efter avgång, när alla hade intagit sina platser, kände hundens ägare tydligen av det allmänna missnöjet och bestämde sig för att ta med hunden på en promenad i korridoren.
Under tiden gick jag för att hämta te. När jag kom tillbaka såg jag min matlåda – behållaren var där, riset var där… men kycklingen var borta. Jag vände mig om – och där var den. Eller snarare resterna av kycklingen – på golvet, i munnen på en nöjd mops.
Till en början stod jag bara där, helt mållös. Sedan vände jag blicken mot ägaren. Han klappade mopsen på huvudet som om ingenting hade hänt.
– Förlåt, sa han utan att ens resa sig. – Nu är han i alla fall tyst.
Där brast mitt tålamod. Men att skrika inför alla är inte min stil. Jag bestämde mig för att hämnas på ägaren och hans fräcka hund. Fortsättning i första kommentaren 👇👇
På natten, när hela vagnen sov, reste jag mig försiktigt och tog fram min hemliga reserv ur ryggsäcken – en liten flaska med valerianadroppar som jag hade med mig till min katt när den reste med mig.
Mopsen sov sött i sin bur. Jag droppade diskret några droppar på kanterna av hans filt och på handtaget till buren, sedan gick jag och lade mig igen som om ingenting hade hänt.
Resultatet lät inte vänta på sig. På morgonen rådde totalt kaos i vagnen.
Av någon anledning började två andra hundar från en närliggande vagn, som var på väg till en tävling, plötsligt dras till mopsen. Det visade sig att de reste med sina ägare i andra änden av tåget, men under ett stopp på en station hade de släppts ut för att sträcka på benen.
Och nu hade dessa två stora, upphetsade hundar slitit sig loss och försökte nästan slå in dörren till vår vagn.
Mopsen blev galen av all uppmärksamhet och började skälla som om han aldrig hade sovit. Passagerarna vaknade i chock. Vagnen var i uppror.
Konduktören kom, gav alla en utskällning och hotade med att sätta av alla hundar tillsammans med deras ägare vid nästa station.
Kycklingen saknade jag förstås.
Vad tycker ni, gjorde jag rätt?
