Hela byn blev chockad när en av de lokala männen återvände till sitt föräldrahem med en kvinna med ett sådant utseende… Men snart avslöjades något fruktansvärt om den nya frun 😱😱
Hela byn var i uppror när mannen kom tillbaka till sina föräldrar, hand i hand med en kvinna.
De senaste åren hade han arbetat i staden, och ingen i byn hade hört något från honom. Bara ibland fick hans föräldrar lite pengar och korta brev från sin son.
En dag kom han hem igen. Inte ensam — utan med sin nya hustru.
De äldre föräldrarna var glada: deras ende son hade äntligen bildat familj. De väntade ivrigt på att få träffa sin svärdotter… tills de såg henne.
Kvinnan stod bredvid deras son — hela hennes ansikte var täckt av tjocka bandage, endast ögonen syntes. 😢
Modern höll handen mot bröstet av chock.
— Min son… vad har hänt med henne?..
Men sonen svarade lugnt:
— Fråga inte, mamma. Acceptera henne bara som min hustru.
Från den dagen lade sig tystnaden över huset. Den nya svärdottern gick sällan ut, undvek folk och talade bara med sin man — och bara när de var ensamma.
Grannarna viskade, gissade och spred rykten. Några sa att hon var en brottsling, andra att hon var en häxa.
Föräldrarna kunde inte heller finna ro. Varje kväll hörde de kvinnan gråta tyst bakom den stängda dörren, medan deras son viskade tröstande ord till henne.
En natt, drivna av oro och nyfikenhet, bestämde de sig för att titta in i parets rum, där de alltid låste dörren efter elva.
Svärdottern satt framför spegeln och tog försiktigt av sig bandagen från sitt ansikte. Och då såg föräldrarna vad hon hade dolt hela tiden 😱😲
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
I det svaga lampljuset syntes det tydligt — hela hennes ansikte var täckt av djupa ärr och brännskador.
Modern kunde inte hålla tillbaka ett skrik.
Sonen vaknade, reste sig upp och förstod genast — hemligheten var avslöjad.
— Ja… — sa han tyst, — nu vet ni sanningen.
Han berättade att han några år tidigare hade hamnat i en fruktansvärd brand i staden. Byggnaden där han bodde stod i lågor, och det var den här kvinnan som drog ut honom ur elden. Hon räddade hans liv, men själv blev hon svårt bränd, nästan oigenkännlig.
— Jag kunde inte lämna henne, — sa han och såg sina föräldrar i ögonen. — Jag älskade inte hennes ansikte, jag älskade hennes hjärta.
Efter de orden började modern gråta och gick fram till svärdottern. Hon kramade henne för första gången — varsamt, som om hon var rädd att göra henne illa.
Nästa morgon började grannarna viska igen.
Men den här gången — med respekt.
