Jag åker tåg med brutet arm, när en kaxig kvinna kräver att jag ska ge henne min plats och skriker på mig: jag var tvungen att ge henne en läxa 😨😢
För tre dagar sedan bröt jag armen — jag föll illa nerför trappan. Smärtan var nästan outhärdlig, smärtstillande hjälpte knappt, men det värsta var hjälplösheten.
Jag bestämde mig för att åka till mina föräldrar ett tag. Det är lugnare för dem och lättare för mig. Jag köpte biljett till en kupé på nedre britsen eftersom jag med min arm inte kunde ta mig upp på övre britsen. Jag satte mig och försökte hitta en bekväm ställning. Tåget ryckte till och snart kom en kvinna in i kupén. Runt femtio år. Välvårdad, självsäker, med en anklagande blick — och den blicken genomborrade mig direkt.
Jag förstod direkt: det här skulle inte bli lätt. Hon såg missnöjd på mig från första stund, såg min biljett och sa skarpt:
— Ung man, jag åker alltid på nedre plats. Flytta på dig.
— Förlåt, men jag har en fraktur, — svarade jag lugnt och visade min gipsade arm. — Jag valde medvetet den här platsen, jag kan inte ta mig upp på övre britsen.
Hon mätte mig med blicken och höjde plötsligt rösten:
— Och vadå? Ungdomar har ingen respekt alls nuförtiden! Jag är en äldre kvinna och du ligger här utslagen! Var är ditt samvete?!
Buller i korridoren, missnöjda blickar. Kvinnan spelade uppenbarligen för publiken. Då kom kupégrannen, en man i fyrtioårsåldern — kraftig, välvårdad, med en dyr klocka. Det blev klart att kvinnan bara ville ha nedre platsen för att kunna flörta med grannen.
Efter mitt nej satte hon sig mitt emot mig, trängde sig nära grannen och började genast använda charm och flirta. Jag var chockad över hennes beteende.
Då fick jag en idé — en sådan fräckis behövde en läxa. Inte med hysteri eller bråk, utan… elegant. 😬 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag tog fram telefonen, öppnade kameran och började spela in. Sedan sa jag lugnt:
— Vet du, jag spelade in allt. Dina skrik, ditt tryck, att ignorera medicinska anvisningar. Och det intressanta är att du är tjänsteman, eller hur? Du har en märke från utbildningsministeriet på din väska.
Hon blev blek.
— Jag kan skicka den här videon till ministeriet, med en kommentar om hur du behandlar personer med funktionsnedsättningar. Hur du förolämpar och manipulerar. Jag är säker på att de kommer bli mycket intresserade.
Grannen fnös tyst och drog sig undan från henne. Hon satt som om hon blivit kallad med kallt vatten.
— Jag… jag menade inte så… — mumlade hon, utan sin tidigare arrogans.
— Jag hoppas att du tänker dig för två gånger nästa gång innan du kräver något från andra med skrik och press, — lade jag lugnt till och stoppade undan telefonen.
Hon tillbringade resten av resan tyst i hörnet, utan några försök till flirt eller kommentarer.
