Jag drog upp den lilla björnungen ur vattnet, men det som hände mig kort därefter blev en verklig chock 😱😱
När jag promenerade längs en djup flod lade jag märke till något märkligt på vattenytan. Där låg en liten björnunge.
Min första tanke var att den lilla bara lekte, simmade. Men när jag kom närmare insåg jag: den rörde sig inte alls och låg orörlig på vattnet.
— Den har nog drunknat… — mumlade jag och sträckte ut handen för att ta upp den.
Jag drog försiktigt upp den till ytan. Jag skakade den flera gånger, i hopp om att den skulle vakna till liv, men allt var förgäves. Den verkade livlös.
Men just i det ögonblicket hände något fruktansvärt 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Plötsligt hördes ett tungt, djupt morrande bakom mig. Kalla kårar gick längs ryggen. Jag vände mig långsamt om — och såg henne.
Ur buskarna kom en enorm björnhona. Hennes ögon glödde av raseri, andningen var häftig. Hon såg att jag höll hennes unge i händerna och trodde att det var jag som hade dödat den.
Med ett öronbedövande rytande reste hon sig på bakbenen. Marken verkade skaka.
Förskräckt kastade jag tillbaka ungen i vattnet och började springa längs stranden. Men björnhonan var snabbare. På några sekunder hann hon ifatt mig och slog med tassen över min rygg.
En skarp smärta skar genom kroppen — klorna lämnade djupa rivsår. Jag hade svårt att hålla mig på benen, blodet dränkte skjortan.
Men rädslan gav mig styrka. Jag kastade mig in i skogen, slingrade mig mellan träden, tills hennes rytande långsamt dog bort i fjärran.
När jag äntligen kom ut på vägen föll jag till marken, flämtande.
Just då förstod jag: man får aldrig ingripa i vild natur. Där råder andra lagar. Och människan förblir alltid en främling där.
