Jag gick hem sent på kvällen när jag plötsligt märkte att en man klädd i svart följde efter mig: jag tog snabbt upp ett paraply ur väskan och slog honom i huvudet, men just då gjorde främlingen något helt oväntat 😱😨
Jag gick längs en tom gata, klockan var nästan elva. Gatlyktorna flimrade svagt och ljudet av mina steg ekade mellan de gamla husens väggar.
Jag började gå snabbare, höll väskan tätt mot bröstet och tittade mig ständigt över axeln. Varje gång jag vände mig om var han där. Några steg bakom mig. En man i mörk hoodie med luvan neddragen över ansiktet.
Först tänkte jag att det bara var en slump — kanske gick han åt samma håll. Men i varje korsning svängde han exakt dit jag gick.
Jag försökte öka farten — han ökade också. Jag stannade framför ett skyltfönster och låtsades titta på något — han stannade också, några meter bort.
Då blev jag verkligen rädd. Hundratals tankar snurrade i huvudet — vart jag skulle springa, vem jag skulle ringa. Mobilen var urladdad. Det fanns inte en människa på gatan.
Jag svängde in på en smal gränd i hopp om att han skulle fortsätta förbi. Men efter några sekunder hörde jag tunga steg bakom mig.
Han kom närmare och närmare. Mina fingrar skakade när jag grep hårt om väskans rem. En enda tanke snurrade i huvudet: om han närmar sig – jag tänker inte låta honom skada mig.
Jag vände mig hastigt om. För ett ögonblick möttes våra blickar — kalla, misstänksamma.
— Varför följer du efter mig? — ropade jag.
Främlingen svarade inte.
Då tog jag fram det hopfällbara paraplyet ur väskan och vände mig snabbt om. Innan han hann säga ett ord slog jag honom hårt i huvudet. Han stapplade bakåt och grep tag i luvan. 😱😱 Men just i det ögonblicket gjorde mannen något helt oväntat. Fortsättningen på den här kusliga historien berättade jag i första kommentaren 👇👇
— Varför slår du mig?! — ropade han förvirrat.
— Varför följer du efter mig?! Jag ringer polisen direkt! — skrek jag och försökte hålla rösten stadig.
— Nej, vänta… jag ville bara lära känna dig, — mumlade han och sänkte blicken.
— Och därför måste du smyga efter mig? — svarade jag upprört. — Du kunde bara ha kommit fram och pratat.
— Jag… jag skämdes, — sa han tyst, som ett barn som blivit ertappat med en dumhet.
Jag svarade inte. Jag vände mig om och sprang iväg, kände hur hjärtat bultade hårt i tinningarna. Jag vågade inte ens titta bakåt för att se om han följde efter mig.
Sedan dess har jag aldrig sett honom igen. Men ibland, när jag går hem sent på kvällen, kommer jag på mig själv med att tänka: ville han verkligen bara lära känna mig… eller blev han rädd att jag skulle ringa polisen?
