Jag gick ut ur huset och på tröskeln såg jag en enorm björn som höll en björnunge i munnen: Medan jag stod där förskräckt lade björnhonan försiktigt ner ungen på marken och gjorde något helt oväntat 😨😱
Jag och min fru hade bott i bergen i nästan en månad. Vi var trötta på stadens stress – det ständiga oljudet, trafiken, grannarna genom väggarna. Här var allt annorlunda: frisk luft, doften av tallar, tystnad och frid, endast bruten av eldens sprakande på kvällen.
Vårt liv hade äntligen fått den rytm vi drömt om. Men en dag förändrades allt.
I flera dagar hade vi märkt spår runt verandan. Först trodde vi att det var ekorrar, eller kanske tvättbjörnar. Sedan tänkte vi – kanske rävar.
Men ju längre tiden gick, desto större… och färskare blev spåren. Jag hoppades att det inte var vargar — eller, ännu värre, björnar. Men jag hade fel.
Den morgonen gick jag ut för att hämta lite ved. Jag öppnade dörren – och stelnade till.
Rakt framför mig, på träverandan, stod en enorm brunbjörn. Och i hennes mun – en liten björnunge.
Jag höll andan. Björnhonan morrade inte, rörde sig inte. Hon stod bara där och såg mig rakt i ögonen.
Jag mindes alla råd om vad man ska göra när man möter en björn: stå still, skrik inte, se den inte i ögonen… men jag gjorde det redan.
Björnen tog ett långsamt steg framåt. Mitt hjärta bultade vilt.
”Nu är det slut,” tänkte jag. ”Det är över.”
Men björnen lade försiktigt ner ungen på marken. Jag trodde att hon skulle attackera mig och att hon först ville frigöra munnen. Men då gjorde hon något helt oväntat 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Djuret pekade med tassen mot ungen. Den lilla pep tyst. Och då såg jag det – på ryggen hade ett stycke ståltråd fastnat. En gammal fälla hade skurit in i huden och lämnat ett djupt sår.
Nu förstod jag varför de hade kommit.
Björnhonan tog ett steg tillbaka och morrade lågt, som för att varna: ”Var försiktig.”
Jag höjde händerna för att visa att jag inte tänkte skada, och sjönk långsamt ner på knä.
”Det är okej,” viskade jag. ”Jag ska hjälpa.”
Ungen darrade men rörde sig inte. Jag tog försiktigt tag i tråden, drog… och befriade den. Björnungen skrek till av smärta, och i samma ögonblick röt björnhonan och reste sig på bakbenen.
Jag stod blickstilla.
”Jag räddar bara den!” sa jag högt, försökte tala lugnt, utan rädsla i rösten.
Björnhonan stod kvar några sekunder, sedan gick hon ner på alla fyra igen och såg på mig. Den här gången fanns det tillit i hennes blick.
Jag ropade på min fru:
”Hämta förbanden! Och första hjälpen-väskan, snabbt!”
Tillsammans tog vi hand om ungen och förband såret. Hela tiden stod modern stilla bredvid, andades tungt och följde varje rörelse jag gjorde.
När vi var klara backade jag långsamt undan. Björnhonan tog varsamt upp sin unge och försvann in i skogen utan att se sig om.
Sedan dess har flera veckor gått. Ibland ser vi färska spår på verandan på morgonen. Och varje gång ler jag – för nu vet jag vem det är. 🐻🌲
