Jag körde med min syster när vi plötsligt såg en man mitt på vägen: jag tvärbromsade, mannen gick långsamt mot bilen – och i händerna höll han… 😱😱
Jag och min syster var på väg till våra föräldrar — de bor flera timmars bilresa bort. Jag körde, hon satt bredvid. Vi pratade, diskuterade helgplaner, lyssnade på musik — allt var som vanligt.
Men plötsligt… mitt på vägen stod en man. Han stod helt stilla och var ensam.
Han såg ut att vara runt trettio. Han rörde sig inte, stod med ryggen mot oss, som om han väntade på något. Jag bromsade hårt för att undvika en kollision. Vi stirrade förvirrat på honom.
Mannen vände sig långsamt om. Han tittade rakt på oss… och log. Men det var inte ett snällt eller vänligt leende. Det var något oroande i det, nästan skrämmande.
Instinktivt låste jag alla dörrar och tog upp mobilen för att kunna ringa polisen om det behövdes. Han började gå långsamt mot bilen, utan att släppa oss med blicken och med det där märkliga leendet kvar. Vi var helt stela – ingen annan i närheten, en tom väg, bara vi och han.
Då viskade min syster skräckslaget:
— Titta… i hans hand…
Jag tittade — och frös till. I hans hand höll han… 😱😱 (Fortsättning i första kommentaren 👇👇)
Främlingen hade en damhandväska i handen.
Han gick fram till min sidoruta och gjorde en gest som om han ville att jag skulle rulla ner fönstret. Självklart gjorde jag inte det.
— Vad vill du? — min röst skakade.
— Jag hittade en handväska, — sa han lugnt. — Är den din?
— Driver han med oss? — väste min syster. — Vilken väska? Hur skulle den kunna vara vår?
— Nej, — svarade jag kort och tryckte ner gaspedalen. Vi körde iväg utan att se oss om.
Kära tjejer, snälla: var försiktiga.
Det skrämmer mig att tänka på vad som kunde ha hänt om jag hade rullat ner rutan. Eller om vi inte hade kört iväg i tid. Någon annan i vår sits kanske hade tänkt: ”Tänk om det verkligen är hennes väska?”
Eller skämts för att bara köra därifrån. Men man ska inte skämmas, man ska inte ursäkta andras konstiga beteende.
Även om han faktiskt ville lämna tillbaka väskan – varför stå mitt på vägen? Hur kunde han veta vilka vi var? Varför tittade han just på oss?
Alldeles för många frågor.
Och det skrämmer mig att tänka på vad svaren kunde ha varit. Vi lever helt enkelt i en farlig värld.
