Jag räddade ett smutsigt, eländigt djur och trodde att det bara var en vanlig valp… men hemma, efter att jag tvättat det, insåg jag med fasa att det inte var en hund, utan… 😱😱
Jag arbetar på en fabrik som tillverkar kemiska ämnen. Fabriken ligger nästan vid skogskanten — det tar bara tio minuter att gå från grindarna till floden. Ofta efter jobbet går jag hem längs vägen som följer floden.
Den kvällen var himlen mulen, och en lätt dimma låg över vattnet. Jag skulle just svänga mot bron när jag vid strandkanten såg något märkligt — en klump av lera, gräs och päls.
Först trodde jag att det bara var skräp, men plötsligt rörde klumpen på sig. Jag gick närmare… och såg att den andades.
Det var en liten, genomblöt varelse. Pälsen var hopklistrad av smuts, öronen hängde ner, och ögonen var knappt öppna.
— Stackars lilla valp… — viskade jag.
Någon hade säkert övergett den, kanske till och med försökt dränka den — floden låg ju precis där. Jag tyckte så synd om den.
Jag lyfte försiktigt upp den — den lilla kroppen var varm men darrade. Den pep tyst och tryckte sig förtroendefullt mot mina händer. Jag svepte in den i min jacka och skyndade hem.
Hela vägen hem skakade den smutsiga lilla varelsen, av kyla eller rädsla, jag visste inte vilket.
Hemma fyllde jag badkaret med varmt vatten för att tvätta den. När vattnet rörde vid pälsen började leran rinna av — och då insåg jag att det jag höll i inte var en valp. 😱 Jag blev skräckslagen när jag förstod vad det egentligen var… 😨😨 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Till en början var jag bara glad över att äntligen få se vilken färg den hade — under det gråbruna lagret visade sig en tät, grå päls. Men ju mer jag tvättade, desto starkare växte en märklig känsla inom mig.
Pälsen var för tjock, för sträv — inte som på en hund. Öronen var spetsiga och lite längre än normalt. Och tassarna… stora, med kraftiga klor.
Jag stelnade till. Den lilla varelsen lyfte blicken — bärnstensfärgade ögon som glödde i badrummets halvdunkel. Och den morrade svagt.
Hjärtat sjönk. Det var ingen valp.
Jag svepte försiktigt in den i en handduk och ringde en veterinär jag kände, och sa att jag hade hittat “en skadad hund nära skogen”. Han gick med på att ta emot oss direkt.
På kliniken kastade veterinären bara en snabb blick på djuret, och hans ansiktsuttryck förändrades genast. Han stelnade till och sa sedan tyst:
— Det där är ingen hund… Det är en vargunge.
Jag blev helt ställd. En riktig liten varg. Den var utmattad och svag, men enligt veterinären skulle den överleva — och troligen fanns flocken någonstans i närheten.
Nästa morgon tog jag den tillbaka till platsen där jag hade hittat den. Jag ställde transportburen i gräset och öppnade dörren. Vargungen klev ut, tittade på mig en sista gång — och sprang sedan mot skogen. 🌲
