Jag såg en äldre kvinna i mataffären: Jag bestämde mig för att köpa mat åt henne och köra henne hem – men vad jag såg i hennes lägenhet var fruktansvärt 😢😨
Idag i mataffären fångades min uppmärksamhet av en äldre kvinna. Hennes blick flackade mellan prislapparna, och hennes darrande fingrar valde försiktigt bland de billigaste konserverna. Det var bara två grader varmt ute, och hon stod vid hyllan i gummitofflor och tunna strumpor.
Jag gick fram och hjälpte henne att välja – även om det knappt fanns något att välja på. Men jag kunde bara inte låta henne gå ensam. Jag föreslog att vi skulle handla tillsammans. Hon blev först förvirrad, sedan rädd – men tackade ja.
Jag började lägga basvaror i hennes korg – pasta, ägg, grönsaker, olja. Hon upprepade hela tiden:
– ”Nej, snälla, gör det inte… de i kassan släpper inte igenom mig, de vet att jag inte har pengar…”
När hon insåg att jag menade allvar och verkligen tänkte betala för allt hon behövde, mjuknade hennes blick. Hon tog smör… och ris. Det var allt. Jag frågade vad hon inte hade hemma. Hennes svar var kort:
– ”Ingenting. Jag har ingenting alls.”
Jag la ner en chokladkaka i korgen. Och i det ögonblicket såg jag något jag aldrig kommer att glömma: ren, barnslig glädje i hennes ögon. Precis som min lillasyster ser ut när jag låter henne ta en extra godis.
– ”Jag älskar choklad…” viskade hon. ”Men jag har inte smakat det på fem år.”
På vägen till kassan stannade hon flera gånger: ville lägga tillbaka varor, bad mig:
– ”Säg till kassörskan att du är min systerson… annars släpper de inte igenom mig…”
Hon gjorde korstecken, tackade, bad om ursäkt. Det kändes som om hon en gång blivit bortkörd från kassan. Kanske för att hon saknade tio rubel.
Jag betalade för maten och erbjöd mig sedan att köra henne hem. Men när vi klev in i hennes lägenhet blev jag chockad 😲😲
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag körde henne hem. Hon bodde i ett stort tegelhus vid hörnet av Leninsky Prospekt och Udaltsovagatan. Höghus med fin entré och portvakt.
Jag blev förvånad – jag trodde hon bodde i en gammal lägenhet i förorten. Det visade sig att hon fått den här lägenheten som ersättning efter att hennes gamla hus rivits. Nu går nästan hälften av hennes pension till hyran.
I lägenheten var det kallt, på golvet låg kartong i stället för matta, i köket fanns varken kylskåp eller spis. Allt hade tagits bort efter hennes sons död – av svärdottern och systern.
De kommer inte längre. Ringer två gånger om året – bara för att höra om hon lever. Om hon gör det, lägger de på.
– ”De väntar bara på att jag ska dö,” sa hon med en sorts lugn som bara kommer från långvarig smärta.
Det mest fruktansvärda? Grannarna ser allt detta. De såg hennes son, de vet att hon är ensam. De ser hur hon går ut på hösten i tofflor, hur hon bär hem utgångna varor. Och alla är tysta.
Och ändå kostade allt jag köpte bara drygt tre tusen rubel. En matkasse som räcker i en månad. Finns det verkligen inte en enda person i detta stora, välbärgade hus som ville hjälpa?
Jag kunde inte bara vända om och gå.
Jag ringde en vän – han har ett litet livsmedelsföretag. Jag berättade, och han sa genast ja. Ett månatligt matpaket – det minsta.
Jag kopplade in några andra bekanta – de tog på sig att hjälpa till med mediciner och reparationer. En vecka senare åkte jag dit igen. Hon tog emot mig som en sonson.
Jag kom med mat, mediciner, ett par nya varma skor. Jag beställde städning. Hittade en hantverkare som fixade spisen. Vi installerade en ny vattenkokare.
Och vet du vad? Rummet fylldes med doften av liv. I hennes ögon tändes ett hopp, och på hennes läppar – ett leende. Litet, tyst, men äkta.
Gamla människor ber inte om mycket. De kräver inte. De klagar inte. De bara väntar. Ibland på hjälp. Ibland på döden.
