Jag satte upp en dold kamera för att hålla koll på min svärmor – men när jag såg vad hon gjorde blev jag chockad 😱😱
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva i ständig spänning. Innan jag gifte mig tänkte jag att en svärmor är som i filmer: sträng men rättvis, och att hon så småningom skulle acceptera mig – särskilt om jag försökte mitt bästa. Och jag försökte. Verkligen. Men min svärmor verkade redan från början ha bestämt sig: ”Du är en främling.”
Hon skrek inte. Hon bråkade inte öppet. Hon bara… tryckte långsamt ut mig ur livet.
Först var det små saker. Jag lagade middag – hon ”råkade” översalta soppan när jag vände ryggen till. Jag tvättade kläder – hon hällde blekmedel i färg-tvätten. Sa att hon inte märkte något.
Sen började mina sminkprodukter försvinna. Mitt favoritläppstift var plötsligt trasigt, min ansiktskräm tom. När jag frågade såg hon bara förvånad ut:
– Kanske glömmer du bara att du redan använt upp det?
En gång vaknade jag av en konstig lukt – det luktade brända trasor i sovrummet. Jag sprang till köket: ugnen var på, och där inne – mina skor. Just de skorna jag skulle ha på mig till en jobbintervju. Självklart förnekade hon allt:
– Någon granne som skojar kanske?
Jag ville skratta – men det var inte ett dugg roligt.
Det som fick bägaren att rinna över var klänningen. Den jag skulle ha på min väninnas bröllop. Den hade hängt i garderoben i en vecka. Jag kollade på den varje dag. Men två timmar innan vi skulle gå hittade jag den… sönderskuren.
Svärmor gick förbi rummet och viskade:
– Det som inte är ditt, är inte menat för dig.
Jag berättade allt för min man, men han trodde mig inte. Han sa att jag överdrev. Då bestämde jag mig för att sätta upp en kamera – och jag blev förskräckt över vad jag såg 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag riktade kameran mot köket. Jag trodde naivt att det värsta jag skulle få se var att hon spottade i min mat eller hällde salt i mina växter. Men verkligheten var värre.
På andra dagen såg jag i inspelningen hur hon gick fram till min mugg. Hon tog fram en liten vit påse. Och hällde något i mitt te… det såg ut som socker. Men det var inte socker. Sedan tog hon en sked och rörde noga om.
Hon hade ett skrämmande, dött leende på läpparna. Hon mumlade för sig själv:
– Det blir bättre så här. Du borde inte vara här.
Jag sov inte en blund den natten. På morgonen lämnade jag USB-stickan till polisen.
På kvällen packade jag mina saker och åkte därifrån. Min man var på tjänsteresa och jag förklarade inget på telefon. Först – säkerhet. Sedan – förklaringar.
En vecka senare fick jag svar. Pulvret hon lagt i mitt te var ett veterinärmedel för att söva djur. I små doser – svaghet, yrsel, dåsighet. I större – medvetslöshet, risk för andningsstopp.
Jag kom ihåg att jag ibland känt mig onormalt trött, som om jag förlorat tid. Jag trodde att jag bara var utmattad.
Nu är hon under utredning. Min man är fortfarande i chock. Han kan inte tro att hans mamma var kapabel till något sådant.
