Jag vägrade byta plats med ett äldre par – en minut senare kallade de på konduktören och ångrade sig djupt 😱😱
Jag visste att det var en verklig lyx att boka en fönsterplats på ett 12 timmar långt dagtåg. Men jag tänkte: om jag ska spendera halva dagen på resande fot, vill jag åtminstone ha lite komfort. Jag betalade extra för en specifik plats vid fönstret i en tyst vagn, så att jag kunde titta på landskapet, luta mig mot väggen och läsa eller ta en tupplur i lugn och ro.
När jag steg ombord och satte mig på min plats kände jag en behaglig förväntan – en lång resa låg framför mig. Medan jag gjorde mig bekväm kom ett äldre par fram till mig. Kvinnan, ungefär sjuttio år gammal med ett vänligt leende, lutade sig mot mig:
— Ursäkta, skulle du kunna byta plats? Min man skulle så gärna vilja sitta vid fönstret. Våra platser är på andra sidan gången, men han älskar att titta på naturen.
Jag tittade på mannen. Han sa ingenting, bara såg på mig.
Jag är inte hjärtlös. Jag förstår mycket väl hur trevligt det är att sitta vid fönstret. Men jag satt inte där av en slump – jag hade betalat för just den platsen. Jag ville verkligen inte byta, så jag sa artigt:
— Förlåt, men jag föredrar att sitta kvar. Jag bokade den här platsen med flit.
Kvinnan sänkte blicken lite och hennes leende försvann.
Jag kände blickarna – som om jag hade gjort något fel. Folk i vagnen började viska. Några sekunder senare ropade kvinnan på konduktören.
— Hon ville inte byta, — sa kvinnan och nickade åt mitt håll.
Konduktören tittade på mig, sedan på paret och sa med skarp ton… Fortsättning i första kommentaren 👇👇
— Fönsterplatser bokas separat. Jag kan inte göra något åt det. Ni betalade inte för den platsen – det borde ni ha tänkt på innan, istället för att försöka spela på medlidande. Den unga kvinnan är inte skyldig att byta plats.
Paret sa inget mer, och konduktören gick därifrån. Jag kände en märklig blandning av skuld och irritation. Jag hade inte gjort något ont – jag vägrade bara ge upp något som rättmätigt var mitt. Varför skulle jag då känna mig skyldig?
En timme senare märkte jag att mannen tittade på sin telefon och kvinnan läste. De såg inte längre åt mitt håll.
