Medan jag låg på sjukhuset bestämde sig min svärmor för att fira sin födelsedag hemma hos oss, Hon bjöd in fyrtio gäster, och det var jag som fick ta hand om alla smutsiga tallrikar och stöket efteråt: Jag var rasande och bestämde mig för att hämnas 😲😢
När jag akut fördes till sjukhuset med misstänkt blindtarmsinflammation hade jag aldrig trott att det skulle sluta med en operation och tre dagar under dropp och smärtstillande.
Efter operationen varnade läkaren mig strängt: ingen ansträngning, inget lyftande, inte stå upp för länge – stygnen kunde gå upp. Jag drömde bara om att få komma hem, lägga mig i min egen säng och vila. Men det jag såg när jag öppnade dörren fick mig att stelna till.
Smutsiga fotspår över hela golvet, hopknycklade servetter i vardagsrummet, tomma flaskor, omkullvälta glas. I köket ett berg av odiskad disk, torkade matrester på bordet, klibbigt golv, stank av alkohol.
Det såg ut som om en orkan hade dragit genom huset. Jag stod där förbluffad, tills jag såg ett kort på kylskåpet: “Grattis på födelsedagen, mamma!”. Då förstod jag allt.
Medan jag låg på sjukhuset hade min svärmor bestämt sig för att fira sin födelsedag hemma hos oss. Hon hade bjudit in fyrtio gäster, haft fest på vår bekostnad och sedan bara gått – och lämnat allt detta kaos åt mig.
Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Att skrika skulle vara meningslöst – hon skulle ändå säga att “det inte är någon fara” eller “vi är ju familj”. Så jag bestämde mig för att agera på ett annat sätt. Jag skulle lära henne en läxa. Och det gjorde jag 😲😨 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Först fotograferade jag allt – varje tallrik, varje spår, varje flaska. Jag aktiverade tidsstämpeln på bilderna för att visa exakt när allt hade hänt.
Sedan gick jag till grannarna: en kvinna berättade att hon hade hört hög musik och sett bilar stanna utanför vårt hus. En annan hade sett min svärmor stå vid grinden och ta emot gästerna. Det räckte för mig.
Jag ringde en städfirma och beställde en total storstädning – mattvätt, fönsterputs, rengöring av köket, allt.
När allt var klart sparade jag alla kvitton och lade till kostnaderna för mediciner och taxi – eftersom stygnen började dra igen efter all stress.
Sedan satte jag mig ner och skrev ett kort, formellt brev:
”Kära [svärmors namn],
Medan jag låg på sjukhuset efter en operation hölls en fest i mitt hem för att fira din födelsedag. Efter festen var huset i ett oacceptabelt skick.
Jag bifogar foton som bevis samt kopior på kvitton för städning, kemtvätt och mediciner. Den totala kostnaden uppgår till 62 700 rubel. Jag ber dig ersätta beloppet inom tio kalenderdagar.
Med vänliga hälsningar, [mitt namn].”
Jag skrev ut allt – foton, kvitton, brevet – och skickade det som rekommenderat brev med mottagningsbevis. En kopia lade jag på min mans skrivbord. Utan förklaring.
Tre dagar senare ringde min svärmor. Hennes röst darrade av ilska. Hon skrek att jag “skämde ut familjen”, att “så gör man inte mot släktingar”.
Jag svarade lugnt: “Så gör man inte mot släktingar när man anordnar en fest i deras hem efter en operation. Jag ber bara om ersättning för skadan.” Sedan lade jag på.
En vecka senare kom en överföring på exakt det belopp som stod i brevet. Utan kommentar.
Sedan dess har hon aldrig mer haft en fest hemma hos oss.
