Min dotter sa plötsligt i dag: ”Jag vet att du inte är min mormors son.” Jag blev helt chockad av hennes ord, för ett tvåårigt barn kan inte komma fram till något sådant på egen hand — alltså måste hon ha hört det från någon 😢😱
I dag efter jobbet satt jag i soffan och tittade lugnt på tv. Det var en helt vanlig, stillsam dag hemma. Min dotter sprang runt i närheten, mumlade för sig själv, som hon gör varje dag. Hon är bara två år gammal, blandar fortfarande ihop ord och pratar väldigt enkelt, så jag ägnade henne knappt någon uppmärksamhet.
Plötsligt kom hon väldigt nära mig, ställde sig rakt framför mig, som på bilden, korsade armarna och rynkade pannan.
— Pappa… — sa hon allvarligt.
— Vad är det, älskling? — log jag och trodde att jag skulle få höra något om leksaker eller kakor.
— Jag vet en hemlighet.
Jag log till.
— Nå, berätta.
— Du är inte mormors son.
Jag stelnade till. Först trodde jag att jag hade hört fel.
— Vad sa du?
— Du är inte hennes son, — upprepade hon, redan lite förnärmad.
Jag skrattade och tänkte att det bara var barnfantasi.
— Varför tror du det?
Hon rynkade pannan ännu mer.
— Skratta inte. Det är sant.
Och då började det kännas obehagligt. Ett så litet barn kan inte hitta på sådana ord själv. Någon måste ha sagt det till henne.
— Älskling, var det mormor som sa det till dig?
— Nej.
— Mamma?
— Nej.
Jag böjde mig ner mot henne.
— Vem då?
Hon tittade mycket noga på mig och sa med sitt enkla, barnsliga språk något som gjorde mig helt chockad 😨😲 Fortsättningen berättade jag i den första kommentaren 👇👇
— Jag.
— Hur då, du själv? — förstod jag inte.
Hon började förklara så gott hon kunde:
— Du ser inte likadan ut. Mormor är fin. Hon har fint hår. Fina läppar. En klänning med blommor.
Hon gjorde en paus, tittade på mig och lade till:
— Och du… usch.
— Vad menar du med ”usch”? — kunde jag inte låta bli att säga.
— Du har stickig skäggstubb. Och hår här, — hon pekade på mitt bröst. — Du är inte fin. Alltså är hon inte din mamma.
Sedan lutade hon sig mot mig och viskade:
— Säg det inte till någon. Mormor blir ledsen.
Först var jag tyst, sedan började jag skratta så mycket att tårarna rann. Jag lovade henne att inte säga något till någon.
På kvällen berättade hon faktiskt samma sak både för mormor och mamma. Med samma allvarliga ansikte och samma argument.
