Min hund klättrade på sistone ständigt upp på de översta skåpen och morrade högt – först trodde jag att hunden hade blivit galen, tills jag såg vad det var som fick honom att skälla 😲😱
Min hund hade aldrig betett sig så tidigare. Rick var en smart, lugn hund som alltid lydde mig och aldrig skällde utan anledning. Men de senaste veckorna hade något förändrats: han började skälla på nätterna, ställde sig på bakbenen vid köksskåpen och, märkligast av allt, klättrade upp på de översta hyllorna – dit inte ens jag brukar nå.
Först skyllde jag på ålderdom eller stress; kanske var det grannarna som lät, eller en katt som gömde sig någonstans. Men hans envishet var skrämmande – han visste reglerna: inte upp på möblerna. Ändå satt han där, stirrade mot taket och morrade lågt, som om han försökte varna mig för något mycket viktigt.
– Vad ser du där uppe, kompis? – frågade jag och satte mig bredvid honom. Han vred på huvudet, öronen spetsade. Skallen var kort och skarp. Och varje gång jag försökte komma närmare började han skälla ännu högre.
En kväll började Rick gnälla ihärdigt och skallen blev allt kraftigare. Jag var trött på spänningen – jag kunde inte ligga vaken en natt till och lyssna på ljud som bara han verkade höra.
Jag tog ficklampan, satte på mig jackan och hämtade den gamla hopfällbara stegen från förrådet. Hjärtat slog konstigt – av irritation, oro, eller kanske för att jag äntligen ville få ett slut på allt det här.
Rick flyttade sig långsamt men medvetet åt sidan och stirrade uppåt. Jag klättrade upp. Ventilationsgallret hängde lite på sned – jag tror att jag aldrig tidigare hade lagt märke till det. Jag tänkte: ”Äntligen – säkert en mus eller något trivialt.” Jag tog bort gallret – och i samma ögonblick såg jag något fruktansvärt 😲😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Bakom, i det mörka röret, låg en människa. Hopkrupen, med dammigt ansikte och ögon fyllda av panik – som om han hade gömt sig där i evigheter.
Han började röra på sig direkt, flämtade och försökte resa sig – utan att lyckas. I händerna höll han några små stulna föremål: en plånbok utan pengar, en mobiltelefon, en nyckelknippa som inte var vår.
Med skakande händer tog jag upp telefonen och slog 112. Orden bara kom, rösten darrade, men operatören förstod:
– ”Det finns en man gömd i min ventilation. Kom snabbt, snälla!”
Medan jag pratade nosade Rick oavbrutet mot röret, viftade på svansen, som för att bekräfta – ja, det är han.
Polisen kom snabbt. De drog försiktigt ut mannen, lade honom på en filt och kontrollerade andningen. Han var mager, utmärglad, med skärsår på armarna och ögonen irrade oroligt omkring.
En av poliserna tog av honom en liten skatt – en silverkedja med ett hänge ingraverat med initialer. Någon saknade den säkert.
Sedan började utredningen. Det visade sig att den här mannen inte var den första som använt husets ventilationssystem.
Grannarna, som förhördes av polisen, mindes plötsligt konstiga försvinnanden: några hade blivit av med små smycken, andra med bankkort, någon med ett par ringar.
Det fanns inga tecken på inbrott. Men han, listig och smidig, tog sig genom de smala, mörka gångarna mellan våningarna. På kvällarna valde han de minsta och mest diskreta föremålen – sådant som var lätt att gömma och snabbt ta med sig.
