Min svärmor tog varje gång hon kom på besök med sig pistagenötter i en genomskinlig påse till min femåriga dotter: i början trodde jag att det var en oskyldig liten godsak — tills min dotter en dag fick fruktansvärt ont i magen 😨😱
Jag visste mycket väl att min svärmor älskade sitt barnbarn över allt annat. Hon kom och hälsade på en gång i veckan. De lekte tillsammans, pratade oavbrutet — allt verkade normalt. Men det fanns en liten detalj som ibland oroade mig.
Svärmor kom alltid med samma genomskinliga påse med pistagenötter. Min dotter blev lika glad varje gång, som om det var den mest efterlängtade gåvan i världen.
Jag tyckte alltid det var lite märkligt att påsen inte hade någon etikett, inget märke — bara en enkel, genomskinlig plastpåse.
En dag kunde jag inte låta bli att fråga:
— Mamma, var köper du dem?
— Av en bekant på torget, — svarade hon nonchalant. — De är jättegoda och naturliga, inte som de där butiksgrejerna fulla med kemikalier.
Jag sa ingenting. Mormödrar är ju sådana — de älskar allt som är “naturligt”.
Men en dag, efter ännu ett besök, började min dotter klaga på magont. Hon grät, vred sig av smärta, och jag körde i panik till sjukhuset. Där fick vi veta något fruktansvärt 😲😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Läkaren satt tyst länge och tittade på provresultaten. Sedan såg han upp och frågade:
— Är du säker på att barnet inte tar några mediciner?
— Självklart inte! Hon är bara fem år!
Då sa han något som fick blodet att frysa till is i mina ådror: man hade hittat spår av starka lugnande medel i blodet. Doserna var små, men farliga för ett barn.
”Någon ger henne det här regelbundet,” tillade läkaren.
När jag kom hem öppnade jag genast en av de kvarvarande påsarna med pistagenötter. Lukten var konstig — nötterna verkade indränkta i något bittert. Jag samlade ihop allt och tog det till laboratoriet.
Dagen efter kom resultatet: nötterna innehöll faktiskt rester av lugnande ämnen.
Jag kunde inte tro det. När jag gick till min svärmor såg hon uppriktigt förvånad ut, till och med rädd.
— Jag menade inget ont, — började hon. — Grannen sa att din flicka är för livlig, för nervös. Det är inte bra för hjärtat, vet du. Hon var läkare förr. Vi tänkte att lite lugnande skulle göra henne gott. Jag hällde bara några droppar på nötterna…
Jag kunde inte tro mina öron.
— Du gav henne medicin utan läkares tillstånd? Och utan att säga något till mig?!
— Men jag gjorde det av kärlek! — ropade hon nästan. — Jag ville inte skada henne, jag ville bara att hon skulle bli lite lugnare!
Sedan den dagen är vårt hem stängt för henne. Min dotter behövde lång tid för att återhämta sig — både fysiskt och känslomässigt.
Nu vet jag: även de bästa avsikter kan vara farligare än vilket gift som helst.
