Modern fick veta att hennes son inte längre lever, men några dagar senare ringde ett okänt nummer henne 😢😲
För några dagar sedan spreds oro i byn. En grupp unga soldater, däribland Annas son Alex, gick ut på rekognosering i skogen men återvände aldrig. En av officerarna hävdade att han såg killarna gå in i snåren, men sedan verkade skogen sluka dem. Sökargrupper genomsökte området dag efter dag, men utan framgång.
På tredje dagen erkände militären officiellt soldaterna som saknade, och två dagar senare som döda. Föräldrarna fick papperen. Anna fick en flagga vikt i en triangel och fick besked om att sonen inte hittats, men med tanke på omständigheterna anses ingen ha överlevt.
Nästa dag hölls en begravning i byn. En liten procession, sorgliga kyrkklockor, en tom kista täckt med flaggan. Anna stod vid graven, höll hårt i sin näsduk som om det var den sista biten av sin pojke. Hon ville inte tro helt, men hoppet var nästan borta.
Hon försökte acceptera verkligheten.
Och sedan, två dagar senare, när det blivit mörkt ute och tystnaden lagt sig över huset, ringde hennes telefon plötsligt. Numret var okänt. Hennes hjärta hoppade till – oftast kommer dåliga nyheter via sådana samtal.
— Hallå? — viskade hon, knappt andandes.
På andra sidan hördes en hes röst:
— Anna?
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
— Ja, det är jag…
— Här är er son, han vill prata med dig? Hallå? Medborgare? Är allt okej med dig?
Anna kunde inte tro det. Hon hoppade upp och pressade telefonen hårdare mot örat.
— Ja, ja, jag är här.
— Mamma?
— Alex?! Är det du? Levande?!
— Ja, mamma, jag lever. Vi blev sårade, vi gömde oss i en ravin. Ingen täckning. Först idag hittade vi en radio… Jag… Jag ville så gärna ringa dig…
Lättnadens tårar rann nerför hennes kinder. Hon snyftade och höll handen mot bröstet.
— Tack och lov… Tack och lov, min son… Jag har redan begravt dig…
— Jag vet. De berättade det för mig. Men snart är jag hemma, mamma. Jag lever. Förlåt mig.
Och i det ögonblicket kändes till och med natten utanför ljusare.
