När den nya fången anlände till kvinnofängelset kastade den farligaste internen genast ner henne på golvet och hällde en hink iskallt vatten över henne. Hon kallade det en invigningsrit. Hon hade inte den blekaste aning om vem den tystlåtna nykomlingen egentligen var – eller hur allt skulle sluta för henne… 😱
När jag fördes till kvinnofängelset förstod jag direkt att ingen där tänkte ta reda på vem jag var eller varför jag hade hamnat bakom galler. Där hatade man alla lika mycket. Det spelade ingen roll om du var skyldig eller oskyldig, om du hade begått ett fruktansvärt misstag eller bara råkat befinna dig på fel plats vid fel tidpunkt. För de andra var du bara ännu en fånge som kunde förödmjukas.
Ingen kände till min historia. Ingen frågade vem jag hade varit tidigare. Ändå såg de på mig med ett sådant hat redan från första minuten, som om jag personligen hade gjort var och en av dem något ont. Trots att många av dessa kvinnor, om sanningen ska fram, inte var ett dugg bättre än jag.
De första dagarna försökte jag att inte prata med någon. Jag gjorde allt i tysthet, sa inte emot och såg ingen i ögonen. Jag trodde att om jag inte gav någon anledning skulle de lämna mig ifred. Men jag insåg snart att tystnad på den här platsen betraktades som svaghet.
Under rastgården kom den mest fruktade och inflytelserika fången fram till mig. Hon var en storväxt kvinna med en iskall blick som fick en att rysa. De andra flyttade sig genast åt sidan, som om de var rädda för att ens råka stå i hennes väg.
Hon stannade precis framför mig och log hånfullt.
– Jaså, nykomling… Är du redo för invigningen?
– Vilken invigning? frågade jag lugnt.
Hon skrattade högt.
– Alla här har gått igenom den. Nu är det din tur.
Bara några sekunder senare var jag omringad från alla håll. Någon knuffade mig i axeln, någon annan fällde mig, och jag föll ner på det blöta betonggolvet. Skratt ekade ovanför mitt huvud.
Sedan hällde de en hink iskallt vatten över mig. Kylan brände genom hela kroppen. Några applåderade, medan ledaren log belåtet.
– Det här är bara början, sa hon. Nu ska du krypa genom hela korridoren. Och om du stannar ens en enda sekund kommer du att ångra dig.
Jag lyfte långsamt huvudet och såg henne rakt i ögonen. Hon hade ingen aning om vem jag egentligen var eller vad som skulle hända bara några minuter senare. 😲😱 Den andra delen av den här berättelsen hittar du i den första kommentaren. 👇👇
– Är du säker på att du vill fortsätta?
Hon tog ett steg närmare.
– Tänker du hota mig också?
Jag svarade inte. Lugnt tog jag fram ett litet vikt papper ur fickan, som jag hade fått direkt efter min förflyttning. Hela tiden hade jag medvetet låtit bli att visa det för någon.
– Vad är det där? frågade hon med rynkad panna.
– Min överföringsorder, svarade jag tyst. Men inte som en vanlig fånge.
Hon slet pappret ur min hand, läste snabbt några rader och blev plötsligt kritvit i ansiktet.
– Det… det kan inte vara sant…
Just då flög dörren till avdelningen upp. Fängelsedirektören kom in tillsammans med flera anställda.
Han gick rakt fram till mig, hjälpte mig upp och sa högt så att alla kunde höra:
– Jag ber om ursäkt. Vi hann inte informera personalen. Det här är en ny medarbetare från den interna säkerhetsavdelningen som har skickats hit under täckmantel för att utreda misshandel och övergrepp mot de intagna.
Det blev så tyst i korridoren att man kunde höra vattnet droppa från mina kläder.
Kvinnan som bara en minut tidigare hade pressat ner mig mot golvet med foten tog långsamt ett steg bakåt.
Direktören vände sig lugnt mot personalen och sa:
– Övervakningskamerornas inspelningar har redan säkrats. Alla som deltog i händelsen ska hållas åtskilda. Vi kommer att ha ett mycket långt samtal.
Först då förstod de äntligen att det inte var jag som genomgick invigningen den dagen.
Det var de själva.
