När dyra varor började försvinna på ett mystiskt sätt från min butik trodde jag att det var mina anställda som stal — men när jag tittade igenom övervakningsfilmerna blev jag chockad 😲😨
Jag drev den lilla butiken som mitt eget hem — jag kände till varje hylla, varje låda, varje paket. Därför, när de dyraste varorna började försvinna, tänkte jag först att det var en slump, sedan att någon av de anställda stal, eftersom bara de hade enkel tillgång till lagret och kunde byta ut lådor utan att någon märkte det.
Jag frågade dem rakt ut i personalrummet, med ett tvingat leende för att inte förstöra stämningen bland människor som hade arbetat med mig i flera år. Men jag fick bara förvirrade blickar och uppriktiga försäkringar om oskuld. Det var sårande och förödmjukande, eftersom det alltid var de mest värdefulla sakerna som försvann — av tio sorters ost försvann alltid den dyraste och mest exklusiva, av tio paket kaffe alltid det bästa och dyraste.
Mitt tålamod tog slut. Jag samlade alla videoinspelningar från de senaste veckorna, skrev ut bilder och gick till polisen. Jag tänkte: låt proffsen ta hand om det, låt dem hitta tjuven, återlämna varorna eller åtminstone sätta fast den som så fräckt tar det som inte är hans.
Men när poliserna tittade på inspelningarna såg vi alla i säkerhetsrummet något som ingen av oss hade väntat oss — något mycket värre än ett vanligt rån. 😲😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
På filmen syntes bland de vanliga kunderna en kvinna i rullstol som dök upp gång på gång. Hon rullade långsamt mellan hyllorna, log mot personalen och fick medlidsamma blickar från folk.
Hon bad om hjälp att nå något från de övre hyllorna, tackade, skämtade ibland med kassörskan — och ingen, absolut ingen, lade märke till hennes rullstol som ett möjligt gömställe.
På videon ser man tydligt hur hon försiktigt lägger de dyraste ostarna och de finaste kaffepaketen i rullstolens korg, gömmer dem skickligt under en filt eller i en väska, medan hon distraherar expediten med en fråga om priset eller genom att be att få tala med chefen.
För alla som gick förbi skulle det ha känts obekvämt att kontrollera — för framför dem satt en sjuk kvinna som förtjänade hjälp och medkänsla.
Det mest bittra var att hon inte alls var funktionshindrad: av hennes rörelser och en sekvens där man ser henne lugnt lämna butiken utan rullstol blev det tydligt att allt var en välplanerad bluff.
Polisen lovade att agera försiktigt: de visste att en anklagelse om att någon låtsats vara handikappad och samtidigt stulit kunde väcka stor uppmärksamhet, så de började samla bevis, dokumentera upprepade sekvenser och leta efter vittnen.
