På bröllopsnatten var jag tvungen att ge upp min säng till min berusade svärmor: nästa morgon gick jag in i rummet och såg något fruktansvärt på lakanen 😱😲
Bröllopet var över, och min man och jag gick till rummet som var för de nygifta.
Jag ville bara ta av mig klänningen, tvätta bort sminket och äntligen vara ensam med min man. Allt kändes magiskt – tills det plötsligt knackade ihärdigt på dörren.
När min man öppnade stod hans mamma där – full, knappt på benen, med sluddrande ord och ett tomt, glasigt blickfång.
Hon mumlade något obegripligt, gick förbi oss och, utan att säga ett ord, lade sig rakt i vår säng, bland rosenbladen, och somnade på en gång.
Jag stod där chockad. Min man försökte väcka henne, skakade henne försiktigt på axeln, men hon reagerade inte.
— Kanske kan du sova i rummet bredvid, det finns en liten soffa där — sa han osäkert och såg på mig. — Jag stannar hos mamma, ifall hon mår dåligt…
— Det var inte riktigt så jag föreställde mig vår bröllopsnatt, — sa jag tyst.
— Jag vet, förlåt… men hon är min mamma.
Jag nickade tyst och gick ut. Hela natten låg jag vaken på soffan, utan att kunna sova, med tankarna snurrande — på bröllopet, på oss, och på hur löjligt allt hade blivit.
På morgonen öppnade jag dörren till vårt sovrum — och frös till… På lakanen fanns… 😱🫣 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Så fort jag steg in kände jag den tunga lukten av alkohol blandad med parfym. Rummet var i oordning — kuddarna låg på golvet, svärmors klänning hade glidit ner, och på de kritvita lakanen syntes mörka fläckar.
Jag gick närmare och stelnade till. Det var blod. Inte mycket, men tillräckligt för att få hjärtat att stanna.
— Mamma! — ropade min man och sprang in efter mig. — Mamma, är du okej?
Svärmodern stönade svagt och försökte sätta sig upp. Hennes ansikte var blekt, läpparna torra. Min man hjälpte henne att sätta sig, medan jag stod stel, utan att veta vart jag skulle titta.
— Vad… är det här? — frågade jag tyst.
Min man tittade på lakanet och blev likblek.
— Det ser ut som… att hon kanske har ramlat någonstans, kanske skurit sig, jag vet inte…
Han undersökte hennes händer och såg ett litet, men blödande sår i handflatan. Förmodligen hade hon skadat sig på en glasskärva när hon försökte ta sig till oss.
Svärmodern, fortfarande förvirrad, mumlade:
— Jag… ville inte störa… jag kunde bara inte hitta mitt rum…
Jag stod tyst. Alla mina förväntningar på vår första natt — romantiken, värmen, ömheten — hade krossats, som rosenbladen på golvet.
Senare, när min man hjälpte sin mamma att byta om och lade henne i ett annat rum, gick jag tillbaka till vårt. De fläckiga lakanen låg på golvet, och doften av alkohol och blod fyllde rummet.
Jag tänkte: så det här är äktenskapet. Ett prov — från första dagen.
