På den första dejten krävde en man att jag skulle gå ner sju kilo för att ”matcha” honom: på nästa dejt kom jag med ett måttband för att mäta något på honom 😲😢
De två första träffarna med Mark var lugna och till och med trevliga. En liten restaurang, mjukt ljus, han uppförde sig artigt: drog fram stolen, lyssnade uppmärksamt, ställde frågor. Han pratade självsäkert, mycket — om arbete, projekt, affärspartners. Han var chef på ett internationellt byggföretag, körde en bra bil, klädde sig dyrt och var uppenbart van vid att göra intryck.
Jag var 45 år då. Jag är ingen modell och har aldrig varit det, men jag har en sund relation till mig själv. Jag går till gymmet, försöker att inte äta vad som helst, tar hand om mig. Längd: 170 cm, klädstorlek: 46. Jag kände mig bekväm i min kropp och innan jag träffade Mark hade jag aldrig tänkt att det kunde vara något ”fel” på mig.
Samtalet som jag inte hade väntat mig ägde rum på den tredje dejten, när vi satt på ett kafé. Han drack kaffe, jag te. Samtalet flöt lätt tills Mark plötsligt tystnade och tittade på mig alldeles för noggrant, bedömande.
— Jag tycker om dig, sa han. — Du är vacker.
Jag log och trodde att en komplimang skulle följa.
— Det är bara det att jag har många viktiga tillställningar framför mig. Affärsmiddagar, mottagningar, investerare. Där måste allt se… rätt ut.
— Vad menar du? frågade jag.
— Tja… — han tvekade lite — kvinnan vid sidan av en man på min nivå måste se perfekt ut. Du är bra, verkligen. Men om du gick ner lite i vikt… fem till sju kilo — skulle det vara idealiskt.
Jag blev mållös i ett ögonblick. Sedan tittade jag närmare på honom. Skjortan som uppenbart satt för tight. Magen som han instinktivt drog in när han reste sig. Hakan som blev dubbel när han lutade sig ner mot mobilen.
— Så, sa jag lugnt, för att bara stå bredvid dig måste jag snabbt förändra min kropp?
— Varför tar du det så? log han nedlåtande. — Jag gillar ordning. Perfektion. Det är ju också bra för dig.
Jag bråkade inte. Sa att jag skulle tänka på det, skyllde på trötthet och åkte hem. Men inuti kände jag mig obekväm och tom.
Till den fjärde dejten gick jag ändå. Inte för att jag ville, utan för att jag bestämde mig för att reda ut allt. Innan mötet gick jag in i en butik och köpte ett helt vanligt måttband. Jag lade det i väskan och gick till restaurangen.
Vi satt vid fönstret. Mark beställde kött och vin. Jag en sallad, eftersom jag redan hade ätit.
— Jag är glad att du lyssnade på mig, sa han nöjt. — En kvinna ska smycka mannen.
— Jag håller med, nickade jag. — I ett par är ömsesidighet viktigt.
Han spände sig.
— På vilket sätt?
Jag tog fram måttbandet ur väskan och lade det på bordet. Mark tittade på det som om jag hade dragit fram en kniv.
— Vad är det där?
— Ett mycket enkelt verktyg. Res dig upp, snälla. Jag behöver mäta något. 😲😨
Det jag gjorde sedan berättade jag i den första kommentaren 👇👇
— Menar du allvar? Det är folk här.
— Det är lugnt, vi har ett avskilt bord. Res dig. Du är ju en självsäker man.
Motvilligt reste han sig.
— Lyft armarna.
Lugnt lade jag måttbandet runt hans midja. Tittade på siffrorna.
— Etthundraen centimeter, Mark.
— Och? försökte han dra in magen.
— Och det, sa jag, att enligt medicinska normer är allt över nittiofyra centimeter hos män redan en hälsorisk.
Jag tog bort måttbandet och såg honom i ögonen.
— Om vi pratar om standarder och status måste de vara ömsesidiga. För mig är det viktigt att mannen vid min sida är frisk, aktiv och tar hand om sig själv. För att motsvara min levnadsstandard behöver du minska minst tio centimeter.
Runt omkring oss blev det helt tyst. Hans ansikte blev först rött, sedan blekt.
— Förstår du ens vad du säger? fräste han. — Jag är en man. Jag tjänar pengar.
— Och jag är en kvinna, svarade jag. — Och jag tjänar också pengar. Men jag tillåter mig inte att tala om för min partner hur han ska vara, särskilt när jag själv är långt ifrån perfekt.
Han började säga att jag var oförskämd, att jag med en sådan karaktär skulle bli ensam, att jag inte förstod någonting om livet.
Jag vinkade till servitören och betalade bara min egen beställning.
— Du kan behålla måttbandet, sa jag och reste mig. — Det är en nyttig sak. När du är redo att leva upp till samma krav som du ställer på andra — ring mig inte.
Jag lämnade restaurangen med en lätt känsla. Som om jag inte hade blivit av med överflödiga kilon, utan med andras förväntningar, arrogans och påtvingade komplex.
