Schäfern lämnade inte patientens sida på rummet – trots att han inte mindes någonting: först efter ett tag förstod folk varför hunden betedde sig så 😱😱
Mannen fördes till stadssjukhuset i gryningen – medvetslös, med rivmärken i ansiktet och trasiga ärmar. Inga dokument hittades på honom. Läkarna misstänkte att han fått ett slag mot huvudet. Han vaknade först på kvällen. Visste inte sitt namn, inte vilken dag det var.
Några timmar senare kom en polis in – allvarlig, med trötta ögon. Bredvid honom gick en schäfer i stramt koppel. Hunden var lugn, men hans blick var vaksam, som om han studerade varje rörelse.
— Vad heter du?
— Jag vet inte…
— Var var du i natt?
— Jag… jag minns verkligen inte… Förlåt…
Polisen antecknade något i sitt block, men då drog hunden plötsligt i kopplet och gick fram till sängen. Den stannade, utan att ta blicken från mannen. Efter en sekund satte den sig ner. Sedan lade den sig precis vid sängkanten, fortfarande stirrande.
— Bob, kom nu. — Polisen drog i kopplet.
Hunden rörde sig inte. Den morrade inte, skällde inte – den bara låg där bredvid främlingen, som om den vaktade honom. Eller… väntade. Polisen försökte igen – utan resultat. Han var tvungen att lämna den där, med löfte om att återvända senare.
Läkarna såg på varandra. Mannen förstod inte varför hunden reagerade så på honom.
Men sedan avslöjades något väldigt oväntat 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Polisen återvände några timmar senare – med ett utskrivet fingeravtryck. Namn: Viktor Selin. Ålder: 39. Nationalitet – okänd, hade använt falska dokument i fem länder.
Han fanns i registret som en särskilt farlig brottsling. Hans fingeravtryck hade hittats på platser där banker, juvelbutiker och vapendepåer rånats. Men ingen hade lyckats gripa honom. Förrän nu.
Det senaste brottet skedde bara dagen innan – ett vågat angrepp på en pansarbil som sprängdes. Enligt vittnen skadades en av rånarna svårt och försvann. Troligen var det han.
— Verkar som om vi äntligen har dig — sa polisen tyst och tittade på Viktor.
Viktor svarade inte. Han höll sig för huvudet, oförmögen att ens minnas sitt eget ansikte i spegeln. Men Bob tog inte blicken från honom. Han visste. Han kände det.
— Så det var därför du inte ville lämna rummet — sa polisen till hunden. — Duktig kille!
Bob reste sig. Och när polisen till slut satte handbojorna på Viktor, gick hunden lugnt ut ur rummet, som om hans uppdrag var slutfört. 😊
