Soldaterna började skratta åt den nya kvinnliga rekryten när hon sa att hon kunde översätta ett viktigt dokument på arabiska. De var övertygade om att hon bara försökte dra uppmärksamhet till sig, men bara några minuter senare gjorde rekryten något som fick alla att stå helt chockade 😳
När Lulu först dök upp på förbandet började alla genast vända sig om och titta på henne.
Bland de andra soldaterna såg hon alldeles för ovanlig ut. En del av hennes hår var svart, några slingor var knallrosa, små metallringar syntes i näsan och läppen, och hela hennes kropp var täckt av tatueringar.
Men det handlade inte ens bara om hennes utseende. Hon pratade nästan inte med någon och betedde sig mycket märkligt.
Vid lunchen satte hon sig för sig själv, efter träningen gick hon alltid först tillbaka till logementet, och om någon försökte prata med henne svarade hon inte.
Redan efter några dagar började folk viska bakom hennes rygg.
— Vi får se hur länge hon står ut här.
— Hon hör hemma på ett mentalsjukhus.
— Hon har nog blandat ihop armén med någon rockfestival.
Vissa gick med flit förbi henne och frågade om hon hade fått tillåtelse att ta med sig rosa hårfärg. Andra kallade henne ”alternativaren” och skämtade om att befälet snart skulle behöva kontrollera hur många kilo metall hon bar på kroppen.
Flickan hörde mycket väl vad de sa, men hon svarade aldrig. Och av någon anledning gjorde just det de andra ännu mer irriterade.
En morgon beordrade befälhavaren plötsligt hela enheten att ställa upp. Han kom ut framför soldaterna med en mapp i handen och såg mycket allvarligare ut än vanligt.
— Vi har ett brådskande problem, sa han. — Vi har fått ett dokument på arabiska. Översättningen behövs idag. Dokumentet får inte skickas till civila specialister, fotograferas eller laddas upp på internet. Därför frågar jag bara en gång: finns det någon bland er som verkligen kan arabiska?
I några sekunder var alla tysta.
Befälhavaren lät blicken gå längs raden.
— Ingen?
Soldaterna tittade på varandra och började skaka på huvudet.
Plötsligt hördes en lugn kvinnlig röst från längst bak i ledet:
— Jag kan.
Alla vände sig om samtidigt.
Det var just den svart- och rosahåriga flickan som steg fram.
Först fnissade någon tyst, och några sekunder senare började flera skratta.
— Menar du allvar?
— Hon kan knappt prata med någon av oss på vårt språk, men arabiska kan hon.
— Snart visar det sig väl att hon bara har hört två låtar på arabiska.
En av soldaterna sa till och med ganska högt:
— Befälhavare, ge inte dokumentet till den där alternativaren. Hur ska vi veta om man ens kan lita på henne?
Skrattet gick åter genom ledet. Flickan tittade bara på befälhavaren. Och det hon gjorde därefter fick alla soldater att stå som förstelnade av chock 😳😱 Fortsättningen på historien finns i den första kommentaren 👇👇
— Får jag se dokumentet?
Befälhavaren studerade hennes ansikte i några sekunder, öppnade sedan mappen och räckte henne flera papper.
Alla väntade sig att hon nu skulle bli osäker. Men något helt annat hände.
Flickan tittade på den första sidan och började nästan omedelbart läsa texten högt på arabiska.
Hon gjorde det så lugnt och självsäkert att det lät som om det vore hennes modersmål. Skrattet dog gradvis ut.
Sedan tog hon en penna och började översätta dokumentet rad för rad. Ibland stannade hon upp och förklarade för befälhavaren att vissa ord här inte användes i sin vanliga vardagliga betydelse.
Efter några minuter förändrades befälhavarens ansiktsuttryck plötsligt. Han drog fram ett annat papper ur mappen.
— Läs det här stycket en gång till.
Flickan läste. Befälhavaren bleknade.
Det visade sig att den preliminära översättning som hade skickats med dokumentet innehöll ett allvarligt fel. En mening hade översatts nästan med motsatt betydelse, och om ingen hade upptäckt det kunde ledningen ha missförstått hela meddelandets innebörd.
Nu skrattade ingen längre. Befälhavaren tittade långsamt på flickan.
— Var lärde du dig arabiska så bra?
Hon var tyst en stund och svarade sedan lugnt:
— Min pappa arbetade som översättare i många år. När jag var liten tvingade han mig att studera med honom varje dag. Då hatade jag de lektionerna.
Hon vände blicken mot soldaterna som bara några minuter tidigare hade gjort narr av henne.
— Sedan gick han bort. Och jag fortsatte att lära mig språket på egen hand.
Befälhavaren stängde mappen.
— Från och med idag ska alla dokument på arabiska först gå genom henne.
En av soldaterna försökte le besvärat.
— Du… vi skojade ju bara.
Flickan tittade på honom och log för första gången sedan hon kom dit.
— Det är ingen fara. Jag drog också en felaktig slutsats.
— Vilken då?
Hon rättade till ärmen så att tatueringen doldes.
— Jag trodde att man i armén först bedömde människor efter vad de kunde göra och först därefter efter hur de såg ut.
Efter de orden visste ingen vad de skulle svara henne.
