Tjuvjägarna hängde skogvaktaren upp och ner i ett träd och skrattade när de gick därifrån: ”Trevligt att fördriva tiden”; men när en varg rusade fram ur skogens djup på hans skrik gjorde rovdjuret något som nästan fick skogvaktaren att svimma 😲😢
Skogvaktaren hade lagt märke till dem redan på långt håll. Fyra män gick längs en glänta med gevär och släpade sitt byte efter sig. Han gick rakt fram till dem och sade bestämt:
— Sluta genast jaga och lämna skogen. Det här är ett skyddat område.
De utbytte blickar och började skratta. Den gamle var ensam, och de var fyra — starka, fräcka och säkra på att de skulle komma undan med allt.
— Du ska få betala för dina ord, gubbe. Den är ännu inte född som kan ge oss order, väste en av dem.
Allt gick snabbt. De grep honom, kastade ner honom i snön och band hans händer och fötter. Han försökte slita sig loss, men krafterna var ojämna.
— Låt oss hänga upp honom i ett träd som levande bete. I dag får björnar och vargar en rejäl måltid, föreslog en annan.
De kastade repet över en tjock gren, hissade upp honom upp och ner och drog åt knutarna hårt. Blodet rusade genast till huvudet, det svartnade för ögonen.
— Ha det så trevligt. I morgon kommer vi tillbaka för dina ben, ropade de till sist och gick därifrån skrattande.
Snön föll i stora flingor. Skogen sjönk snabbt in i tystnad. Den gamle hängde hjälplös, upp och ner, med domnade händer. Han förstod att han inte skulle kunna befria sig själv, även om han kämpade till sista stund.
Han skrek, ropade på hjälp, men runt omkring fanns bara skogen. Och plötsligt hördes ett prassel i fjärran.
Han väntade sig att se människor, men mellan träden visade sig en grå skugga.
En varg.
Rovdjuret stannade först på avstånd och iakttog honom noggrant. Sedan tog det ett steg. Ännu ett. Snön knastrade tyst under dess tassar. De bärnstensfärgade ögonen släppte inte mannen.
Skogvaktaren stelnade till.
— Det är slutet… tänkte han. — Min stund har kommit.
När vargen tjöt långdraget knöt sig allt inom den gamle.
— Den kallar på de andra… tänkte han.
Han tog redan farväl av livet i sina tankar när djuret gjorde något som fick honom att tappa andan och en iskall rysning att löpa längs ryggen. 🫣😱
Fortsättningen av historien berättades i den första kommentaren 👇👇
Vargen hoppade upp och grep repet med tänderna. Den gamle trodde att djuret slet i det för att nå honom. Repet spändes, knakade. Skogvaktaren öppnade ögonen och såg hur rovdjuret rasande slet i repet — inte i honom.
Vid tredje rycket lossnade knuten, repet brast och den gamle föll tungt ner i snön. Han låg där och kunde knappt tro att han levde. Vargen stod bredvid honom, andades tungt och såg lugnt på honom, som om den kände igen honom.
Och då mindes skogvaktaren. Förra vintern hade han under en patrull hittat en fälla som tjuvjägarna satt ut. I den kämpade en ung varg. Tassen var fastklämd i järnet, djuret morrade och försökte bita.
Den gamle kunde ha gått förbi. Men han täckte försiktigt djuret med sin jacka, öppnade fällan och släppte det fritt i skogen.
Vargen hade då också vänt sig om och sett länge på honom. Nu gjorde den samma sak. Den gamle försökte resa sig. Vargen backade ett par steg, tjöt kort en gång till och försvann långsamt mellan träden.
