Under begravningen hoppade plötsligt en av männen upp på kistan med en mikrofon i handen och började sjunga och dansa: alla närvarande var chockade över hans märkliga beteende – tills de fick veta orsaken 😱😲
Man begravde en fyrtioårig man som sjukdomen hade tagit alldeles för tidigt. På kyrkogården hade alla samlats – familj, vänner, grannar och kollegor.
Människorna stod tysta. Några snyftade stilla, andra stirrade på marken, oförmögna att förstå att det verkligen hände. Kistan stod redan bredvid graven, och några män gjorde sig redo att sänka ner den när något helt oväntat inträffade.
En av de närvarande, som hela tiden stått lite vid sidan, kom närmare. I händerna höll han ett märkligt föremål – senare förstod alla att det var en mikrofon.
Utan att säga ett ord hoppade mannen rakt upp på kistlocket, och i samma ögonblick började en glad, rytmisk låt spelas ur högtalarna. Han började sjunga och dansa, stående på kistan, leende som om han befann sig på en fest och inte på en begravning.
Folk stelnade av chock. Kvinnor höll händerna för munnen, några gjorde korstecken, andra ropade:
— Det är respektlöst mot den avlidne!
— Har han blivit galen?!
Musiken blev allt högre, och mannen fortsatte att sjunga utan att bry sig om ropen och de upprörda blickarna. Den sorgliga stämningen förvandlades till förvirring och ilska.
När han till slut avslutade sången och hoppade ner på marken sprang flera av den avlidnes släktingar fram till honom, krävde en förklaring och hotade att ringa polisen. Då berättade mannen sanningen – och plötsligt förstod alla orsaken till hans beteende 😱😲 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Mannen, andfådd, sänkte mikrofonen och sade tyst:
— Vi var bästa vänner… För länge sedan slog vi vad: den av oss som skulle dö först, den andre måste komma till hans begravning, ställa sig på kistan, sjunga och dansa. Då skrattade vi åt det, vi trodde att den dagen var långt borta. Men jag lovade honom… och jag kunde inte bryta mitt löfte.
Efter dessa ord sade ingen något mer. Tystnaden lade sig, och några började gråta. Den glada sången, som nyss verkat som en förolämpning, förvandlades plötsligt till ett sista tecken på vänskap och trohet – ett löfte som hållits, givet i livet och infriat även efter döden.
