”Ut härifrån, kvinna! I min trupp finns det ingen plats för sådana som du!” ropade kaptenen bryskt åt en ung soldat, men han kunde inte ens föreställa sig vem som stod framför honom 😱😱
I kasernen låg en kvävande blandning av lukt: fukt, svett och gammal rök. Golvet var täckt av ett tjockt lager damm, de rostiga sängarna gnisslade vid minsta rörelse, och soldaterna satt i hörnet som förlorade skuggor. Deras uniformer var sönderrivna, stövlarna trasiga och i deras ansikten syntes trötthet och likgiltighet.
Anna, så snart hon klev över tröskeln, kände hur vreden kokade inom henne. Hon hade förväntat sig att se starka och stolta försvarare av fosterlandet, men fann istället människor nedbrutna av fattigdom och förtvivlan.
Hon gick beslutsamt fram till kaptenen.
— ”Varför lever dina soldater under sådana förhållanden?” frågade hon skarpt. ”Var är uniformerna, den riktiga maten? Varför ser kasernen ut som ett svinhus?”
Kaptenen rynkade pannan och när han insåg att det bara stod en försvarslös flicka framför honom, log han hånfullt:
— ”Och vem är du egentligen som ställer frågor? Är du inte rädd för att förlora ditt jobb?”
— ”Jag är inte rädd,” svarade Anna bestämt. ”Det äcklar mig att bära trasiga stövlar och äta mat som man skulle skämmas för att ge även till grisar. Det här angår mig och mina kamrater. Vi kom hit för att tjäna, inte för att överleva.”
Kaptenen tog ett hastigt steg mot henne, grep henne i kragen och röt ilsket:
— ”Ut härifrån, kvinna! I min trupp finns det ingen plats för sådana som du!”
Men kaptenen kunde inte ens ana att framför honom inte stod en vanlig flicka… 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Anna såg honom lugnt i ögonen och sade:
— ”Du har fel. Jag har kommit hit just för din skull.”
Kaptenen blinkade förvirrat.
— ”Va? Vem är du som vågar tala så till en överordnad?”
Hon tog fram en legitimation och höll den framför hans näsa.
— ”Löjtnant vid de interna utredningarna. Det har inkommit många klagomål mot dig. Dina soldater svälter och går i trasor därför att pengarna som var avsedda för truppen hamnar i dina fickor. Du är en tjuv och en förrädare.”
— ”Du har inga bevis,” mumlade kaptenen, men hans röst darrade.
— ”Du har fel,” svarade Anna kallt. ”Jag har allt: dokument, vittnesmål, överföringar. Du är inte längre kapten.”
Med de orden slet hon av honom axelklaffarna. I samma ögonblick kom två militärpoliser in i rummet. Kaptenen försökte rycka sig loss, men de grep honom och satte på honom handfängsel.
Soldaterna som suttit i hörnet livades upp för första gången på länge. I deras ögon tändes hopp.
Anna såg på dem och sade med fast röst:
— ”Från och med nu börjar ett nytt liv för er. Här finns det inte längre plats för förrädare.”
