Vår hund försvann och vi kunde inte hitta honom på länge, och efter en månad ringde de och sa att djuret hade hittats, men det är något konstigt 😨😱
Roy tog vi från ett hundhem när han fortfarande var valp. Han växte upp med mina barn, upplevde flytten med oss, skilsmässan, och blev en fullvärdig familjemedlem. Varje kväll väntade han vid grinden, som om han visste exakt när jag skulle komma hem från jobbet.
Och en dag kom jag hem — grinden var öppen. Roy var borta. Först trodde vi att han bara hade gått ut på en promenad. Några timmar senare — panik. Vi ringde alla veterinärkliniker, djurhem, satte upp annonser och organiserade sökningar med grannarna.
En vecka gick — inget spår. Sedan en till. Tystnad. Barnen började ställa frågor som satte en klump i halsen. Vi hade nästan accepterat att vi inte skulle hitta honom.
Nästan.
Efter en månad ringde de mig. En man i andra änden av telefonen sa:
— Letar ni efter en brun labrador med en vit fläck på bröstet? Rätt?
— Ja… Hur visste du det? Har ni hittat vår hund?
— Ja, ni måste åka till ett djurhem i utkanten. Men det finns något konstigt…
Mitt hjärta stannade nästan, jag satte snabbt mig i bilen och åkte till adressen, och där såg jag…
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
📬 Roy befann sig 800 km bort från oss — i en annan stad, med ett främmande halsband och ett nytt namn. Ett par som påstod att de hittat hunden i skogen hade tagit honom dit.
Men Roy kände genast igen mig — han ylade, hoppade och kastade sig i min famn som om vi aldrig hade varit ifrån varandra.
Senare visade det sig att dessa ”hittare” var tjuvar som specialiserade sig på att stjäla renrasiga hundar. De blev gripna.
De ville sälja vår hund för flera tusen dollar, men Roy bet alla höger och vänster, tillät ingen att komma nära och skällde hela tiden. Då förstod tjuvarna att det var meningslöst att försöka med honom och tog hunden till veterinären.
Och Roy? Han är med oss igen. Och nu — med GPS på halsbandet och massor av kramar varje dag.
