”Varför hälsar du inte på mig?” ropade överstelöjtnanten åt den unga kvinnan, utan att ens ana vem som stod framför honom… 😱😱
Den dagen var det ovanligt tyst på militärbasen. Soldaterna stod uppställda i raka led på gårdsplanen och väntade på överstelöjtnantens ankomst.
Alla visste att den mannen älskade makt och uppmärksamhet och krävde absolut lydnad. Man fruktade honom – inte för hans styrka, utan för hans grymhet och arrogans. Han brukade förnedra sina underordnade, letade ständigt efter skäl att bestraffa dem, och ingen vågade säga emot.
Efter några minuter hördes motorljud bakom porten. En militär jeep körde in på området och virvlade upp ett moln av damm.
Kompanichefen ropade:
— Rättning i ledet! Giv akt!
Alla frös till och hälsade sin överordnade. Men just då gick en ung kvinna i uniform lugnt över gården. Hon var ung, självsäker och rörde sig med lätta steg. Hon höll hjälmen i handen och kastade inte ens en blick mot överstelöjtnanten.
Han lade genast märke till henne — och kände hur vreden steg inom honom. Han bromsade tvärt, vevade ner rutan och lutade sig ut:
— Hej, soldat! Varför hälsar du inte? Har du tappat respekten? Vet du ens vem jag är?!
Kvinnan såg honom lugnt i ögonen.
— Ja, jag vet mycket väl vem du är, svarade hon utan minsta rädsla.
Hans ilska exploderade vid hennes, som han tyckte, oförskämda svar. Han hoppade ur bilen, började skrika, förolämpa, hota och förödmjuka. Soldaterna stelnade till — ingen vågade ingripa.
Men just då gjorde den till synes försvarslösa kvinnan något som fick överstelöjtnanten att tappa talförmågan 😲😱
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Plötsligt sa hon med stadig röst:
— Jag är inte skyldig att hälsa på någon som har lägre rang än jag.
— Vad sa du?! — stammade överstelöjtnanten. — Såg du mina gradbeteckningar? Jag är överstelöjtnant!
Hon tog ett steg närmare och sa tydligt:
— Och jag är överste vid den interna utredningsenheten. Jag är här på order från ministeriet för att undersöka hur ni ”tjänstgör”. Det har kommit in alldeles för många klagomål mot er. Alla säger samma sak: att ni behandlar soldaterna illa.
Överstelöjtnantens ansikte bleknade. Han stod där, oförmögen att säga ett ord. Kvinnan korsade armarna över bröstet och tillade med ett kyligt leende:
— Och vad väntar ni på? Tänker ni inte hälsa? Ännu ett regelbrott från er sida.
En gravlik tystnad lade sig över gården. Ingen vågade röra sig — bara överstelöjtnanten stod kvar, förlorad, för första gången utan ord.
