Vi promenerade i köpcentret med min dotter när hon plötsligt grep min hand och drog mig mot toaletten: Så fort vi låste dörren till båset pekade hon på något och viskade: ”Mamma, såg du det där?” 😨😱
Den dagen hade vi bestämt oss för att tillbringa lite tid tillsammans och åkte till köpcentret. Vi behövde köpa några klänningar till henne — en fest närmade sig, och hon drömde om ”den vackraste klänningen”.
Vi gick runt i butikerna och skrattade, provade allt möjligt: lätta sommarklänningar, klänningar med rosetter, glittriga kjolar. Min dotter snurrade framför spegeln och frågade ivrigt:
— Mamma, passar den här mig?
Jag log, såg på henne och tänkte på hur fort hon växte upp. Allt var lugnt och helt normalt, tills hon plötsligt stannade mitt i butiken. Hennes blick blev allvarlig, läpparna darrade, och hon sa tyst men bestämt:
— Mamma, vi måste gå till toaletten. Nu.
Jag trodde bara att hon behövde gå, så jag skämtade:
— Så plötsligt? Okej, låt oss gå.
Vi gick mot toaletterna, men jag märkte att hon gång på gång vände sig om. Hon höll min hand allt hårdare, som om hon var rädd att jag skulle släppa taget. När vi kom in drog hon snabbt in mig i ett av båsen, låste dörren inifrån och stod tyst. Hennes ansikte var blekt, ögonen fyllda av oro.
— Mamma, — viskade hon, — såg du det också?
— Vad då, älskling? — frågade jag, oförstående.
Men hon lade fingret mot sina läppar:
— Schhh. Rör dig inte. Titta där.
Hon pekade mot springan under dörren. Jag böjde mig ner och tittade noggrant — och en iskall rysning gick genom kroppen, för där såg jag… 😱😱
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Under dörren syntes ett par svarta herrskor. Stora, smutsiga, med slarvigt knutna snören — och de tillhörde uppenbarligen inte någon städare.
Herrskor. På damtoaletten.
Jag grep tag i min dotters hand och försökte andas så tyst jag kunde. Hjärtat slog hårt, och tusen tankar rusade genom huvudet — vem var det? Varför var han där? Vi stod stilla, vågade knappt röra oss, tills ett svagt men tydligt knackande hördes på dörren till vårt bås.
Jag kände hur min dotter tryckte sig hårdare mot mig.
— Mamma… — viskade hon. — Det är han.
Med skälvande röst frågade jag:
— Vad vill du oss? Jag ringer polisen nu!
Inget svar. Bara tung andning på andra sidan dörren. Sedan — långsamma, tunga steg som avlägsnade sig, ekande mot kakelgolvet.
Vi stod kvar länge, orörliga, tills tystnaden blev outhärdlig. Min dotter såg på mig med rädsla i blicken:
— Mamma, vem var det?
— Jag vet inte, — svarade jag och försökte låta lugn, även om händerna skakade. — Men vi går inte ut förrän pappa kommer.
Jag ringde min man och förklarade allt viskande. Han gav sig genast av. Vi väntade, höll andan. Utanför hördes steg, rinnande vatten, men varje ljud fick oss att hoppa till.
När min man äntligen kom och ropade på oss, öppnade jag dörren, fortfarande hållande min dotters hand. Vi gick ut — och först då såg vi på golvet, vid ingången till toaletten, ett mörkt smutsigt spår: avtrycket av just de där skorna.
