År 1999 gav sig tjugosju elever iväg på den efterlängtade skolresan efter examen – men ingen av dem kom någonsin hem igen: Tjugotvå år senare hittade utredarna den försvunna bussen, och inuti den… 😱😱
Sommaren 1999, i en liten stad, åkte tjugosju nyutexaminerade elever från gymnasiet på en resa för att fira slutet på sina studier.
En gul skolbuss, fylld med skratt och glädje, rullade iväg tidigt på morgonen. Det skulle bli den lyckligaste dagen i deras liv.
Men den dagen kom ingen hem.
Bussen med elever och lärare försvann spårlöst. Inga spår, inga vittnen, inga förklaringar. Trots omfattande sökinsatser hittades aldrig något.
Åren gick, och historien blev till en stadslegend – en berättelse som man berättade för skolbarn som en varning.
Tjugotvå år senare, i mars 2021, råkade en ensam vandrare som gått vilse i ett naturreservat snubbla över ett rostigt bussvrak, halvt uppslukat av jord och trädens rötter.
Inuti – dammiga ryggsäckar, mögliga fotoalbum, band från skolavslutningen och mänskliga kvarlevor. Utredarna kunde snabbt bekräfta: det var just den bussen som hade försvunnit 1999.
Men fyndet väckte fler frågor än det gav svar. Hur hade bussen hamnat djupt inne i skogen, flera mil från närmaste väg? Och varför var alla personliga saker noggrant ordnade, som om någon medvetet lagt dem där för att de skulle hittas?
Några dagar senare fann experter i en av ryggsäckarna en liten anteckningsbok, genomdränkt av tidens gång. Den tillhörde en av eleverna — Mary K.
När experterna undersökte sidorna avslöjades äntligen sanningen om vart bussen hade tagit vägen och vad som hänt med eleverna. 😨🫣
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Inuti fanns handskrivna anteckningar, skrivna under olika dagar.
”Vi föll från bron. Föraren hann inte bromsa. Bussen fastnade mellan träden. Utanför – tystnad och skog. Ingen vet var vi är.”
”Två pojkar gick för att söka hjälp. Det har gått två dagar – de kom inte tillbaka. Vi delar på vattnet. Maten är nästan slut.”
”På nätterna hör vi ylande. En av lärarna sa att det är vargar. Men de är närmare än det verkar.”
”Anna dog i natt av utmattning. Vi kan inte begrava henne – marken är frusen. Vi sitter bara bredvid henne. Det är kallt i bussen.”
”Det finns ingen här. Vi ropade, men ingen hörde oss. Det verkar som om skogen kväver ljudet. Vi är alla väldigt rädda.”
”Alla försvinner, en efter en. Vi är bara fem kvar. Jag känner inte längre tiden. Jag skriver så att någon ska veta att vi har funnits. Jag är så hungrig.”
Den sista anteckningen var daterad den 27 juli 1999.
Bläcket var utsmetat, som om det skrivits i skenet av en fladdrande ficklampa.
Texten bröts mitt i en mening:
”Om någon hittar det här — vi är fortfarande här…”
