En 10-årig flicka kom varje dag till parken och sov 15 minuter på en bänk: en dag kunde jag inte stå ut längre och bestämde mig för att ta reda på varför hon gjorde så här 🤔😲
Jag äter ofta lunch på ett café mitt emot kontoret – ett enkelt ställe, inget speciellt, men maten är god och snabb. Om jag har lite tid efter maten går jag till parken på andra sidan gatan. Det är tyst där och min favoritbänk är nästan alltid ledig. Jag sitter bara och tittar på förbipasserande.
En dag lade jag märke till en flicka. Liten, ungefär tio år gammal, inte mer. Hon kom varje dag ungefär samma tid – direkt efter skolans lunchrast, om man dömer efter hennes uniform. Hon satte sig på en bänk i närheten, tog fram sin ryggsäck, lade den bredvid sig… och efter några minuter somnade hon sittande. Inte liggande, inte täckt, utan bara så där, med rak rygg och slutna ögon.
Hon sov i tio-femton minuter, reste sig sedan, tog sin ryggsäck och försvann. Detta upprepades dag efter dag. Smal, med hårflätor hårt flätade, alltid i rena kläder. Inga telefoner, inga leksaker – hon kom bara för att sova. Jag blandade mig inte i, men jag kände mig allt mer orolig för varje dag. Det var något konstigt med detta.
En dag kunde jag inte stå emot längre och pratade med flickan, och fick reda på något mycket sorgligt om henne 😨😲 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag gick försiktigt fram när hon just hade vaknat och frågade tyst:
— Förlåt, har du något emot om jag frågar något? Varför sover du här varje dag? Kan du inte sova hemma?
Hon tittade lugnt på mig, som en vuxen, och efter en kort paus sa hon tyst:
— Jag har fått en lillasyster nyligen. Mamma är väldigt trött. Pappa är inte här. Hon sover nästan inte alls. Jag försöker hjälpa till. När lillasystern gråter på natten går jag upp, tar upp henne i famnen och vaggar henne så att mamma kan få sova lite.
På morgonen är det skola, sen läxor, och sen måste jag också hjälpa till hemma. Jag vill inte att mamma ska veta att jag är trött. Men här kan jag sova lite. Ingen ser.
Jag visste inte vad jag skulle säga. En klump i halsen, gåshud. Den här flickan – bara ett barn – bar på en börda som få vuxna skulle orka med. Och ändå, inga klagomål, inget självömkan – bara omtanke om sin mamma.
Sedan dess har jag tagit med mig varm choklad och en bulle till henne. Vi pratar inte om det. Vi sitter bara tillsammans på bänken. Sen går vi vidare.
Det visar sig att ibland är de starkaste människorna de minsta.
