En äldre dam på bussen började skälla ut en ung tjej och förolämpade till och med hennes föräldrar – men då gjorde tjejen något oväntat 😱😱
Jag var på väg hem med bussen – som vanligt efter jobbet, helt utmattad. Det var kväll, passagerarna – lika trötta som jag, ansiktena i halvmörker, stirrandes ner i sina mobiler.
Vid en hållplats steg en kvinna på – omkring 60 år, välvårdad, modernt klädd, med stram hästsvans och en elegant handväska. Självklart fanns det inga lediga platser. Hon suckade högt, gnuggade sin rygg och gav de sittande en kritisk blick. Ingen rörde sig.
Längst bak satt en ung tjej och sov – rufsig, med en stor ryggsäck och mobilen i handen. Hon sov verkligen: öppen mun, huvudet bakåtlutat.
Kvinnan gick fram och mumlade något. Tjejen reagerade inte. Då drog kvinnan henne i håret och började skrika.
— Har du inte lärt dig att respektera äldre?! – skrek hon så hela bussen hörde.
Tjejen ryckte till, vaknade, och såg sig förvirrat omkring.
— Jag… sov. Du kunde bara ha frågat – svarade hon lugnt och tyst.
Tystnad. Det blev stelt i hela bussen. Kvinnan tolkade nog lugnet som svaghet.
— Ohyfsad! En otacksam snorunge! – fortsatte hon ännu högre.
Stämningen blev obekväm. Tjejen satt stel, men hennes blick var stadig.
— Du hade ingen rätt att röra mig – sade hon behärskat. – Jag skulle ha rest mig om du pratat med respekt. Men du började skrika och förolämpa.
Kvinnan blev ännu argare och började prata illa om tjejens föräldrar – att de borde uppfostras om, att de är värdelösa, att de aldrig lärt henne hyfs…
Och då gjorde tjejen något som fick kvinnan att tystna och alla passagerare att tappa hakan 😱😱 (fortsättning i första kommentaren 👇👇)
Tjejen tog fram en vattenflaska och hällde den rakt över kvinnan – bestämt, men utan hysteri.
— Prata inte om mina föräldrar – sade hon tyst, men så bestämt att hela bussen frös till is.
Kvinnan blev tyst. Någon fnissade nervöst, en annan viskade ett ”oj…”
— Ska det räcka nu? – hördes en mansröst längre bak.
Fler började säga ifrån:
— Hon sov ju bara…
— Vad har hennes föräldrar med saken att göra?
Kvinnan satt kvar som förstenad. Hennes ansikte var blött, sminket rann. Men tjejen skröt inte – hon reste sig bara upp, rättade till sin ryggsäck.
— Jag skulle verkligen ha rest mig. Men ingen frågade vänligt – sade hon och klev av vid nästa hållplats.
Tystnaden som följde var tung. Ingen visste vems sida de skulle ta. Alla bara tänkte för sig själva: ”Och jag? Vad skulle jag ha gjort?”
Kvinnan torkade sitt ansikte med en näsduk. Kanske hade hon verkligen ont inombords, kanske bar hon på mycket smärta… Eller så var hon bara trött på att vara osynlig.
Föraren vände sig om och sa:
— En sådan scen till och jag släpper av er allihop. Nog nu. Jag är tröttare på livet än ni alla tillsammans.
“Och om det hände dig — vilken sida skulle du ta?”
