En enorm alabai låg mitt i vägen och störde trafiken, vilket orsakade en stor bilkö. En av förarna gick fram till honom – och såg något fruktansvärt 😱😱
Rusningstid. Nästan fyrtio graders värme. Förarna tappade tålamodet: kön hade stått stilla i trettio minuter – allt på grund av honom – den enorma vita alabaien som låg mitt i vägen.
Hunden låg som en sten. Rörde sig inte, reagerade inte på signaler. Den bara låg där, lugnt tittande på de passerande bilarna, som om den vaktade något.
En svettig och irriterad förare ropade genom fönstret:
— Det där är en alabai! Den kan slita någon i två delar! Vem vågar gå fram? Ring polisen!
Ingen vågade närma sig. Två bilar hann inte väja och krockade – glas krossades, stötfångare sprack, svordomar hördes. Men hunden låg fortfarande kvar. Gigantisk, vit, med en genomträngande blick.
Plötsligt öppnades dörren på en billig bil. En lång, smal man i vit skjorta – uppenbart en kontorsarbetare – andades djupt och gick fram till alabaien. Alla höll andan.
Hunden reste sig. Långsamt. Stora tassar, rufsig rygg. Den ställde sig på bakbenen. Någon skrek från en bil:
— Nu är det kört! Den kommer äta upp honom!
Mannen blundade i skräck – men då såg han plötsligt något fruktansvärt 😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Mannen tog ett steg bakåt, men lade märke till något: hundens mage var rund, tung. Hon var dräktig. Han såg hur hennes ben skakade. Ögonen var inte längre hotfulla — de var fyllda av smärta.
Han tog ett steg fram och sträckte försiktigt fram handen. Och då hände något otroligt — alabaien böjde sig långsamt ner framför honom, lade framtassarna på marken och tryckte nosen mot hans handflata.
Mannen vände sig mot de andra förarna och ropade:
— Hon mår dåligt! Hon är inte aggressiv, hon bara… hon orkar inte längre!
Någon ringde veterinären. Någon kom ut med en flaska vatten. Folk kom fram med filtar, kuddar, en tog till och med med sig ett parasoll. Inom en timme hade man försiktigt lagt alabaien i en bil och vägen blev fri igen.
Men historien slutade inte där.
Tre veckor senare fick samma man – han som först klev ut – ett brev. I det låg ett foto: fem snövita valpar i ett litet, varmt hundhem.
På baksidan stod det:
”Hon överlevde. Och hon är tacksam. Valparna väntar på sin hjälte. Om du vill ha en av dem – säg bara till. Vi döpte en efter dig.”
