En kvinna med sitt barnbarn bad mig att ge henne min plats på tåget, och när jag vägrade, spillde hon te och smulor på min säng: jag var tvungen att lära henne en läxa 😲😲
Jag reste med tåg tillsammans med en äldre kvinna och hennes cirka sexåriga barnbarn. Kupén var liten, som vanligt – två nedre bäddar och två övre. Jag hade en nedre bädd, barnet också, och mormodern fick den övre.
Redan i början av resan började hon insistera på att jag skulle ge henne min plats. Hon sa att hon behövde hålla ett öga på sitt barnbarn och att det var svårt för henne att klättra upp. Hon pratade högt, irriterat, och försökte tre gånger bara sätta sig bredvid honom. Jag tackade nej artigt men bestämt – det var inte mitt fel hur biljetterna köptes. Hon kallade till och med på konduktören, men han ryckte bara på axlarna: allt var enligt reglerna.
På morgonen gick jag för att tvätta mig. När jag kom tillbaka såg jag en pöl av utspillt te på min säng, brödsmulor, äggskal och ett smutsigt täcke. Jag förstod inte direkt vad som hade hänt. Jag frågade.
— Det var inte med flit, — sa kvinnan med ett oskyldigt ansiktsuttryck. — Barnet åt bara och råkade spilla. Han är ju liten.
Jag höll mig lugn. Men inom mig kokade det. Ja, jag respekterar äldre. Men inte fräckhet. Så jag bestämde mig för att lära henne en läxa. Och så här gjorde jag – jag hoppas att jag inte gjorde fel. 😥 Fortsättning i första kommentaren👇👇
Jag tog fram en låda ur min ryggsäck – en present till min brorson. En elektronisk orm med rörelsesensor. Den aktiveras när någon närmar sig, börjar fräsa och ”flyr” snabbt.
Ganska realistisk, om man inte vet att det är en leksak. Särskilt i mörkret.
Jag väntade till kvällen. När kvinnan och barnet gick till restaurangvagnen lade jag ormen under deras nedre bädd, bredvid deras väska. Jag aktiverade rörelsesensorn.
På natten, när lamporna var släckta och allt var tyst, “vaknade” ormen.
Först ett högt fräsande ljud, sedan ett prasslande på golvet. I mörkret såg kvinnan tydligen något slingrande och skrek så högt att hela vagnen vaknade.
— EN ORM! EN ORM! — skrek hon och tog upp sitt barnbarn i famnen och sprang omkring i kupén.
Konduktören kom springande, likaså passagerare från grannkupéerna. Panik. Någon ringde stationspersonalen.
Jag reste mig lugnt, tände lampan, böjde mig ner och plockade upp leksaken.
— Det är bara en leksak. Förlåt, något barn måste ha lekt med den…
Konduktören fnös, passagerarna började fnissa, kvinnan blev röd i ansiktet. Hennes barnbarn skrattade redan och sträckte sig efter ormen.
Sedan dess – inte ett ord, inga klagomål, inget ”kan du byta plats?”. På morgonen klättrade hon tyst ner från sin bädd, hjälpte barnet att packa, och såg inte ens på mig mer.
