En ung fånge delade sin mat med sin cellkamrat: som tack avslöjade den gamle fången något fruktansvärt 😱😱
Den dagen rådde tystnad i cellen. Den gamle fången satt på sin brits och höll om magen med händerna. Straffet från vakten hade varit hårt: för ett hårt ord och olydnad hade han blivit berövad mat.
Hela dagen hade han tillbringat med att drömma om åtminstone en bit bröd. Han satt i den kalla cellen, stirrade på de grå väggarna och kände hur tomheten i magen höll på att driva honom till vansinne.
Den unge fången, hans cellkamrat, lade märke till det. Först låtsades han som ingenting, men den gamles tunga andning gav honom ingen ro. Till middag fick han en mager portion: en bit bröd och ett äpple. Pojken såg på maten, sedan på den gamle, och suckade djupt.
— ”Här, ta,” sade han tyst och räckte över halva brödet och äpplet.
Den gamle lyfte blicken. I hans ögon flammade en förvåning, som om han inte längre väntade sig någon vänlighet. Hans fingrar skakade när han tog emot gåvan.
— ”Varför gjorde du det?” viskade han.
— ”För att jag vet hur det känns att vara hungrig,” svarade pojken.
De satt på sina britsar och åt måltiden under tystnad.
Endast knastret från äpplet och prasslet från brödskorpan bröt cellens stillhet. Men plötsligt lade den gamle undan maten och såg på sin cellkamrat med en helt annan blick – allvarlig, orolig.
— ”I natt,” sade han med oväntat tung röst, ”försök att inte sova. Håll dig vaken.”
Den unge fången stelnade till, med det halvuppätna brödet i handen.
— ”Varför? Vad är det som händer?”
Då avslöjade den gamle fången något fruktansvärt 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Den gamle lutade sig närmare, rösten blev till en viskning:
— ”Du har visat dig vara en bra kille. Och jag vill hjälpa dig.”
— ”Men vad kommer att hända i natt?” frågade pojken.
Den gamle suckade djupt och knöt nävarna.
— ”Jag råkade höra ett samtal… Några män från en annan cell – före detta banditer. I dag hade ni ett gräl, och tydligen hyser de agg mot dig. Jag hörde hur de planerade vad de skulle göra. De har mutat en vakt för att öppna dörren åt dem i natt. De vill komma in medan du sover och slå dig så hårt att ingen hinner ingripa.”
Den unge fången blev alldeles blek.
— ”Är du säker?”
— ”Helt säker,” nickade den gamle. ”Jag känner de där männen. Om de säger det, gör de det.”
Pojken bet ihop tänderna.
— ”Tack för att du sa det.”
Den natten slöt den unge fången inte ett öga. Varje ljud i korridoren ekade i hans huvud. När järnlåset gnisslade och celldörren sakta öppnades, var han redan beredd.
Och det var endast tack vare den gamles varning som han kunde reagera snabbt, föra oväsen, knuffa undan den förste angriparen och därmed omintetgöra deras plan.
