Igår kväll hjälpte jag en kvinna att bära hennes tunga väskor hem – och i morse kom flera polisbilar för att arrestera mig och anklaga mig för mord… 😨
Det var en helt vanlig kväll efter en lång arbetsdag. Jag var trött och på väg hem när jag vid gatuhörnet fick syn på en äldre kvinna. Hon stod lutad mot ett staket och andades tungt. Bredvid henne stod två stora matkassar. Jag gick fram och frågade om hon behövde hjälp.
— Tack, min son, — flämtade hon, — jag kommer precis från affären… överskattade mina krafter… det är inte långt hem, men mitt hjärta orkar inte riktigt längre.
Jag kunde inte bara gå därifrån. Jag tog hennes kassar och gick bredvid henne, lyssnande till hennes tunga andning. På vägen berättade hon att hon bodde ensam: hennes man hade dött för flera år sedan, barnen ringde sällan, och pensionen räckte knappt till. Hennes röst var mjuk och lugn, och jag kände både medlidande och respekt för henne.
Vi kom fram till hennes gamla hus i stadens utkant. Hon öppnade dörren, tackade mig och önskade mig hälsa. Jag ställde ner kassarna vid dörren, log mot henne och gick. Allt verkade helt normalt. Jag lade inte ens märke till husnumret.
Men redan nästa kväll, när jag kom hem från jobbet, stod flera polisbilar parkerade utanför mitt hus. Blinkande ljus, uniformerade poliser – det såg ut som en scen ur en film. En av dem kom fram till mig och sa mitt namn.
— Ja, det är jag, — svarade jag, utan att förstå vad som pågick.
Han tittade länge på mig och sa sedan något som fick blodet att frysa till is. 😲😱
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
— Du är misstänkt för mordet på en kvinna.
Jag tappade andan. Jag kunde inte tro mina öron. Mord?! Jag försökte förklara att jag bara hade hjälpt henne att bära kassarna, men poliserna var övertygade om att jag var den sista som hade sett henne vid liv.
De visade mig en övervakningsfilm från kameran vid hennes hus. Där var jag – med hennes kassar, gående efter henne genom grindarna. Efter den bilden syntes hon aldrig mer till.
Jag fördes till stationen och förhördes i flera timmar. Jag upprepade samma sak om och om igen: jag hjälpte henne bara och gick sedan därifrån. De trodde mig inte. Jag tillbringade natten i en cell, utan att sova en minut, medan jag gång på gång gick igenom allt i huvudet.
Nästa dag kom resultaten av utredningen. Det visade sig att en annan man hade gått in i huset samma natt – hennes son, med vilken hon ständigt hade bråkat om arvet.
Grannarna hade hört grälet, men inte brytt sig. Det var han som hade strypt sin mor och sedan flytt, och lämnat spår efter sig som polisen senare hittade.
När jag till slut blev frisläppt bad polisen om ursäkt. Men inom mig fanns bara kyla och rädsla kvar – för om det inte hade funnits kameror och fingeravtryck, hade jag kanske för alltid förblivit skyldig till ett brott jag aldrig begick.
