Klockan sex på morgonen slet svärmodern brutalt av täcket från sin gravida svärdotter:”Upp med dig, latmask! Jag är hungrig! Hur länge tänker du ligga där?!” — men hon hade ingen aning om vad som väntade henne nästa dag 😨😢
De första månaderna av graviditeten var mycket svåra för mig — ständig illamående, svaghet, sömnlösa nätter. Och nu dessutom svärmodern, som inte lät mig leva i fred.
Varje morgon — anklagelser, skrik, hån. Och om jag försökte säga ett enda ord tillbaka, klagade hon genast för min man och hotade att kasta ut oss ur huset.
Den natten sov jag nästan inte alls. Vid femtiden började mina ögon slutas, men plötsligt hördes en röst precis vid mitt öra:
– Upp med dig, latmask! Jag är hungrig! Gör något att äta, du sover ju hela dagen!
Jag knep ihop ögonen och försökte att inte börja gråta.
– Mamma, jag mår inte bra, – viskade jag. – Jag mådde illa hela natten.
– Behåll dina krämpor för dig själv! – skällde hon. – Kvinnor på min tid födde barn utan att klaga!
Jag steg upp och gjorde frukost, men inom mig gick något sönder. Jag förstod — så här kunde det inte fortsätta. Jag var tvungen att komma på en plan för att ge den oförskämda svärmodern en läxa. Och det gjorde jag… Fortsättning i första kommentaren 👇👇
På natten, när alla sov, satte jag på högtalaren och spelade upp ett ljudklipp — viskningar, barnskrik, suckar. Jag ställde volymen mycket lågt, precis så att ljuden skulle låta som om de kom långt bortifrån.
Först hände ingenting. Sedan hörde jag sängen i rummet bredvid knarra — svärmodern hade vaknat.
Huset var tyst, men från köket hördes ett svagt kvinnligt mumlande. Som om någon grät. Hon lyssnade — ljudet tystnade. Hon trodde att hon hade drömt.
Några minuter senare igen — gråt, ett prassel, sedan en manlig röst, nästan ohörbar. Svärmodern satte sig upp i sängen, hjärtat slog hårt.
– Vem är där?! – ropade hon.
Inget svar. Bara ett lätt knackande på väggen och sedan tystnad igen.
Fram till morgonen slöt hon inte ett öga.
– Hör du inte att någon pratade i natt? – frågade hon mig på morgonen, med skrämda ögon.
Jag log oskyldigt:
– Nej, mamma, jag sov inte på hela natten, jag läste, men jag hörde inga röster. Kanske drömde du?
Nästa natt upprepades allt. Viskningar, knackningar, barnskrik.
Svärmodern började göra korstecken och mumla böner. Hon trodde att hennes avlidne man hade kommit för att hämta henne.
På morgonen kom hon darrande fram till mig.
– Jag står inte ut längre, något händer i det här huset…
Jag såg lugnt på henne och sa tyst:
– Kanske straffar Gud dig. Kanske borde du vara lite snällare mot andra.
Sedan dess förändrades hon. Hon skrek inte längre, klagade inte, väckte mig inte på morgonen. Tvärtom — hon kom med te och frågade hur jag mådde. Och på nätterna rådde fullständig tystnad i huset. Rösterna var borta… för jag hade stängt av högtalaren.
