Min man krävde ett DNA-test och var säker på att vår son inte var hans: när resultaten var klara ringde läkaren och berättade något fruktansvärt 😱😱
Femton år efter att vi hade uppfostrat vår son tillsammans sa min man plötsligt:
— Jag har alltid tvivlat. Det är dags att göra ett DNA-test.
Jag skrattade, för tanken kändes absurd. Men skrattet dog snabbt bort när vi faktiskt gick för att lämna prover.
Det hände en tisdag. Vi satt vid middagen. Plötsligt såg han på mig på ett sätt som fick mig att frysa inombords.
— Jag har velat säga det här länge, — sa han, — men jag ville inte såra dig. Vår son liknar inte mig.
— Men han liknar ju din mamma, det har vi pratat om! — försökte jag invända.
— Ändå. Jag vill ha ett test. Annars skiljer vi oss.
Jag älskade min man och avgudade vår son. Jag var säker på min trohet: jag hade aldrig haft någon annan, jag älskade bara honom. Men för lugnets skull gick vi till kliniken och gjorde testerna.
Resultaten var klara efter en vecka. Läkaren ringde och bad mig komma omedelbart. I korridoren kände jag hur händerna skakade. När jag gick in lyfte han blicken från pappren och sa allvarligt:
— Du bör sätta dig ner.
— Varför, doktor? Vad står det där? — jag kände hur hjärtat slog hårt.
Och då kom orden som vände upp och ner på mitt liv… 😲😲
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
— Din man är inte den biologiska fadern till din son.
— Men hur är det möjligt?! — utbrast jag nästan. — Jag har alltid varit trogen. Jag har aldrig haft någon annan!
Läkaren suckade tungt:
— Ja, och det märkligaste är något annat. Du är inte heller den biologiska modern till denna pojke.
Det svartnade för ögonen. Jag kunde inte tro det.
— Vad säger ni? Hur kan det vara möjligt?
— Just det måste vi ta reda på, — sa läkaren. — Låt oss upprepa testerna för att utesluta fel. Sedan ska vi försöka gå igenom arkiven och förstå vad som har hänt.
Vi upprepade testerna. Resultaten bekräftade samma sak. I två veckor levde jag som i dimma. Min man var tyst, såg på mig med misstro, och jag grät om nätterna medan jag höll om min son.
Vi började undersöka. Vi letade efter gamla dokument från förlossningsavdelningen, försökte hitta läkare och sjuksköterskor som arbetade där då. Mycket var förlorat, men bit för bit klarnade bilden.
Två månader senare fick vi besked: på vårt sjukhus hade det faktiskt skett en förväxling av barn. Vårt riktiga barn gavs av misstag till en annan familj, och vi fick en annan pojke.
Det värsta var att liknande fall redan hade hänt på detta sjukhus. Ledningen försökte dölja misstagen, men vi hittade bevis.
Jag visste inte hur jag skulle leva vidare. Min son, som jag älskade av hela mitt hjärta, var inte mitt kött och blod. Men han förblev mitt barn.
Min man behövde tid för att acceptera det.
Och någonstans i världen lever vårt riktiga barn — och kanske växer han också upp i en främmande familj.
