Min son lade märke till en ängelstaty på gården till en gammal kyrka och började plötsligt be: några månader senare hände något chockerande med oss 😲🫣
Min son är nu 7 år gammal. Sedan födseln har han varit bunden till en rullstol. Läkarna sa det kallt och torrt: ”Han kommer aldrig att kunna gå.” Men denna särskildhet gjorde honom inte svag. Tvärtom.
Han växer upp till en otroligt klok och skarpsinnig pojke som älskar att läsa böcker och ställa hundratals frågor om allt.
Och ändå har han en dröm – i hans fall en omöjlig. Han drömmer om att bli löpare.
Självklart förstår han att hans diagnos är ett enormt hinder. Men ingen kan förbjuda en människa att drömma. Och han drömmer, hoppas och tror.
Jag erkänner ärligt att jag ibland tänker: ”Jag vill vara som min son – lika optimistisk, lika stark och kapabel att älska livet, oavsett vad.”
En dag hände något som jag då inte lade så stor vikt vid. Vi promenerade nära en gammal kyrka när han plötsligt bad mig att stanna, efter att ha lagt märke till en stor ängelstaty på gården.
— ”Pappa, vänta”, sa han.
Jag stannade rullstolen, och då hände något jag inte alls hade förväntat mig. Min son la händerna ihop, slöt ögonen och började be. Hans röst darrade, men varje ord var ärligt:
— ”Jag vill gå. Snälla, ge mig styrka. Jag ska aldrig göra något dumt och alltid vara snäll.”
Mitt hjärta snörptes åt av denna barnsliga bön. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag stod bara bredvid medan han bad. Sedan öppnade han ögonen, log och sa:
— ”Nu åker vi, pappa.”
Jag tänkte att det bara var ett ögonblick av barnslig tro, inget mer. Snart glömde jag det. Men min son – han glömde inte.
Några månader senare hände något helt oväntat som chockade oss 😲😲 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Månaderna gick. Vi kom till läkaren för en rutinundersökning. Allt var som vanligt: standardfrågor, undersökning, anteckningar i journalen. Men plötsligt rynkade läkaren pannan och såg noga på min son.
— ”Menar du att när du hällde upp te och några droppar råkade hamna på benen, kände du smärta?” frågade han, förvånat.
— ”Ja. Varför då?” svarade min son förvånat.
Läkaren blev tyst, suckade djupt och sa sedan ord som fick mig att bli yr:
— ”Förstår du, om du kände smärta betyder det att känseln har kommit tillbaka i dina ben. Och det är ett otroligt viktigt tecken. Det betyder att allt inte är förlorat. Du har en chans.”
Jag kunde inte tro mina öron. I flera år hade de sagt att allt var hopplöst. Och plötsligt – hopp.
Läkaren förklarade: för att ge min son möjlighet att gå behövs en komplicerad operation. Väldigt dyr och med lång rehabilitering.
Nu samlar vi pengar till operationen. Vänner, grannar och till och med främlingar som hört vår historia hjälper oss.
Och vet ni vad? Jag tvivlar inte längre. Min son kommer att resa sig. Han kommer att bli löpare. För tro, hopp och kärlek är starkare än vilken diagnos som helst.
