Under undersökningen hos barnläkaren tittade läkaren på mig med fasa och frågade vem jag brukar lämna barnet med: när jag sa att det var med min man, rådde han mig att installera kameror i huset 😱😨
Min lilla dotter hade förändrats mycket på sistone. Förut var hon glad och leende, men nu grät hon nästan hela tiden.
På nätterna vaknade hon skrikande, vägrade att äta och ryckte till vid minsta ljud. Jag trodde att det bara var tänderna eller något tillfälligt — sånt händer ju med små barn.
Men dag för dag blev det värre. Hon vägrade vara ensam ens i en minut, och när jag tog henne i famnen grep hon tag i mitt hår, som om hon var rädd att jag skulle försvinna.
I panik bestämde jag mig för att ta henne till barnläkaren.
Läkaren undersökte barnet noggrant, kontrollerade reflexer, lyssnade på hjärta och andning. Plötsligt rynkade han pannan, lade ner stetoskopet och såg rakt på mig.
— Vem lämnar du din dotter med när du inte är hemma? — frågade han oväntat.
— Med min man. Ibland — svarade jag, utan att förstå varför han frågade.
Läkaren suckade djupt och sa tyst, nästan viskande:
— Installera kameror i huset — sa han. — Och snälla, säg ingenting till din man.
Jag blev förskräckt av läkarens ord, men gjorde ändå som han sa. Det jag sedan såg på inspelningarna chockerade mig 😱😱 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
— Förlåt om jag har fel… men av barnets beteende att döma upplever hon rädsla. Inte bara oro — utan panikslagen rädsla för någon som finns nära henne — förklarade läkaren.
Jag frös till. Hjärtat började slå hårt i halsen.
— Installera kameror i huset — upprepade han. — Och, snälla, säg inte något till din man.
Jag kunde inte tro att han ens sa så. Min man var ju en omtänksam pappa, han älskade vår dotter, hjälpte mig med allt… åtminstone trodde jag det.
Men ändå följde jag rådet. Kamerorna installerades i hemlighet — i barnrummet, vardagsrummet och köket. Nästa dag tittade jag på inspelningarna.
Och när jag såg vad som hände när jag inte var hemma, vek sig benen under mig.
Min dotter satt i sin lekhage och grät tyst. Min man kom fram, lutade sig över henne… och plötsligt — ett skrik, hårda ord, våldsamma rörelser.
Han grep tag i hennes arm och skakade henne, som om han skyllde något på henne. Sedan, som om ingenting hade hänt, slog han på TV:n och hämtade sig en kopp kaffe, medan barnet grät, förvirrat och rädd.
Jag klarade inte av att se färdigt inspelningen.
Nästa dag lämnade jag huset med min dotter — jag tog bara dokumenten och en leksak.
Jag skickade ett kort meddelande till läkaren:
”Tack. Du räddade oss.”
