En ung och oerfaren soldat matade en orm, trots att hans kamrater hade varnat honom för att göra det – några dagar senare hände något fruktansvärt 😨😱
Soldaterna hade sedan länge vant sig vid livet mitt ute på ett tomt, oändligt fält, där det inte fanns en enda människa på mils avstånd. Bara vinden, några fåglar och vilsekomna djur bröt tystnaden.
Tjänsten var lugn och händelselös, men just den monotonin tärde på dem. Männen hade tråkigt, längtade hem, saknade sina familjer och mänskliga ansikten. Ingen kontakt, inga nyheter, inga nöjen — bara tält och en evig väntan som susade i öronen.
Varje söndag fick de vatten, mat och brev hemifrån, men veckan mellan dessa leveranser kändes oändlig.
Alla försökte hitta något att göra: någon putsade sina stövlar tills de glänste, någon läste samma bok om och om igen, och någon annan satt bara tyst vid elden och stirrade ut i tomheten.
En tidig morgon såg en av soldaterna — en ung, helt oerfaren nykomling — något märkligt utanför sitt tält. På den torra marken, bara en meter från hans stövlar, låg en enorm svart orm hoprullad.
Den väste inte, rörde sig inte, bara tittade på honom. Pojken stelnade till, men istället för rädsla kände han märkligt nog medlidande. Ormens blick verkade inte ond, utan snarare hungrig och trött.
Han tog upp en bit bröd ur fickan, som blivit kvar från middagen, och räckte försiktigt fram den. Ormen låg stilla ett ögonblick, sedan gled den långsamt fram, tog brödet och försvann.
När hans kamrater fick höra det skakade de bara på huvudet.
— Är du tokig? — sa sergeanten. — Det där är en orm, den är farlig. Man får inte mata dem.
Men pojken log bara:
— Äsch, den var hungrig. Jag ville bara hjälpa.
Och det var allt — efter ett par dagar hade han redan glömt det märkliga mötet. Men några dagar senare hände något fruktansvärt 😱😨 Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Mitt i natten, när lägret låg tyst och mörkt, hördes ett svagt prassel i tältet. Först trodde den unge soldaten att det var vinden. Men när ljudet kom närmare öppnade han ögonen — och stelnade av skräck.
Runt omkring honom, som om de krupit fram ur skuggorna, slingrade sig dussintals ormar. Alla — lika svarta som den första. De väste, rörde sig i takt, och i deras kalla ögon glimmade något som liknade igenkänning.
Han satte sig långsamt upp, försökte undvika plötsliga rörelser, men ormarna hade redan omringat honom. Han förstod att de kommit för att få mat, och började desperat leta — en brödbit, en smula, vad som helst.
Men det fanns ingenting kvar från middagen. Och i samma ögonblick som den första ormen höjde huvudet och dess tunga blixtrade till i luften, förstod pojken vad som skulle hända.
Väsendet blev högre. Alla ormar rörde sig samtidigt — och började attackera, bita honom.
På morgonen, när kamraterna märkte att den unge soldaten inte kommit till uppställningen, gick de för att titta till honom. Kroppen låg vid tältets öppning, ögonen vidöppna, huden täckt av dussintals små, nästan prydliga bett.
Inga ormar syntes till — bara slingrande spår i sanden som ledde bort mot skogen.
Sedan dess vågade ingen längre mata vilda djur.
